”Man är inte sin diagnos”. Jag vet inte hur många gånger jag
har hört den tröttsamma klyschan sedan vårt barn fick en diagnos. Den sanningen
är så banal att den blir helt intetsägande. Jag tror alla förstår att man i
första hand är en människa med en unik personlighet. Problemet är att klyschan
sällan sägs för att klargöra detta självklara faktum, utan för att tona ner
diagnosens betydelse och därmed begränsa de insatser som behövs. Sanningen i
vårt och många andras fall är dessutom att diagnosen påverkar det mesta i livet
och kräver planering in i minsta detalj. Bara att lämna lägenheten kräver
exceptionell planering.
Samhällets hantering av familjer där det finns en diagnos är
på gränsen till kriminell. Efter att vi första gången uppsökte BUP tog det över
ett år innan de påbörjade en utredning. Det krävdes flera akutbesök och
traumatisk kontakt med socialen innan de överhuvudtaget tog oss på fullt
allvar. Över ett år där vårt barn och vi som familj lämnades helt åt vårt eget öde att helt själva hantera en oerhört svår situation där alla mådde extremt dåligt. Hade vi fått hjälp direkt så hade flera traumatiska händelser kunnat undvikas.
När vi väl fått en utredning så påbörjades nästa kamp om att
få de rätta insatserna. Vi blev först lovade även föräldrautbildning i
diagnosen. Någon sådan har vi ännu inte efter drygt två år sett skymten av.
Efter lång kamp fick vi med tiden effektiv medicinering och kurator. När sedan
kuratorn blev långtidssjukskriven fanns inte någon annan att tillgå, så vi har
nu stått utan adekvat kuratorsstöd under snart ett år. Landstinget sviker såväl
unga som familjer.
Därtill skulle jag kunna redogöra för skolans
tillkortakommanden, men jag ska bespara er den berättelsen, ty den skulle bli
allt för lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar