Min mors råd

Jag frågade min gamla mor om hon hade något speciellt hon hade att säga nu när jag snart fyller 50. Något slags livsråd.

- Du måste bli bättre på att värdera dig själv. Du har fått ta för mycket skit genom åren och många tar dig för given.

Kanske har hon rätt. Hon brukar ha det. Fast jag har blivit bättre på att säga ifrån de senaste åren. Men visst förstår jag vad hon menar. Jag har blivit utsatt för en del vuxenmobbning och har en tendens att stillatigande låta andra nedvärdera det mesta jag gör vare sig det handlar om böcker, artiklar eller föreläsningar. En del är avundsjuka, andra missunnsamma och ytterligare några sprängfyllda av prestige. Nu brukar för all del 90% av de människor jag möter ha positiva ord att säga, men den där tiondelen som har svarta hjärtan kan förstås ställa till det om de har maktpositioner.

Problemet är egentligen inte att vi inte säger ifrån i min släkt. Problemet är att vi gör det. Människor som tycker om att demonstrera sin makt och som är vana att bestämma och styra och ställa kommer ju ingenstans med oss. Det är det som gör att deras sämsta sidor kommer fram. Vi lockar helt enkelt fram mobbarna hos en del genom att vara obstinata. (Men det är en ödets ironi att de människor jag samarbetat bäst med i livet är yrkesofficerare. Förmodligen beror det på att de är ganska skickliga på att skilja på sak och person, samtidigt som de effektivt vill nå ett uppsatt mål. De krånglar sällan till det.)

Det är möjligt att det började redan före mormor och morfar, men jag har inga minnen eller någon information som täcker äldre tider. Men mina morföräldrar var det ingen som trampade på utan att det fick konsekvenser för vederbörande. Särskilt mormor Stina hade en sällsynt och väl utvecklad förmåga att säga ifrån utan hänsyn till person. Jag tror ärligt talat inte att någon hade en chans om hon verkligen satte hårt mot hårt. Det fanns ett självklart kurage hos henne som blandades med en liten dos tetighet och en ingjuten känsla för rätt och fel.

Mormor och morfar var statare. De tillhörde jordbrukarsamhällets lägsta skikt. Senare blev morfar arbetare på giftfabriken Jungner i Fliseryd. Så de visste hur det var att befinna sig längst där nere. Det var väl därför de också visste vad som krävdes för att överleva och forma ett värdigt liv.

Det sinnelaget ärvdes av min mor som i sin tur förde det vidare till mig och brorsan. Mamma har ofta pratat om känslan av att inte vara tillräckligt fin i Mönsterås. Mamma och pappa kom hit redan på 1950-talet och de trivdes vad jag vet bra, men den där känslan av att inte riktigt passa in tror jag aldrig riktigt försvann.

Men finns det verkligen social och ekonomisk högfärd? På riktigt? Är det inte bara något inbillat? Jo visst finns den. Ibland medvetet. Ibland mer som en mentalitet som ingen behöver formulera. Den tar sig uttryck på olika sätt. Det kan visa sig i hälsningar eller avsaknad av sådana. Att vissa blir tillfrågade, andra inte. Vissa får tack, andra inte. Man får inte vissa uppdrag även om man är mer kvalificerad, av det enkla skälet att man betraktas som kontroversiell i något avseende. Allt handlar om att känna rätt personer och att ingå i rätt socialt nätverk. En man på Arbetsförmedlingen sa en gång att 70% av alla jobb i Mönsterås går via personliga kontakter, inte via kompetens.

Sedan har jag väl med årens lopp blivit ganska skicklig att kringgå detta. Jag hittar alltid scener där jag kan hålla mina föredrag och mina böcker ger jag ut själv utan kommunala bidrag. Men profet i sin egen hemstad blir man aldrig.

Men jag ska följa mammas råd och börja värdera mig själv bättre.

Den här artikeln var nog i tidningen 1977. Sedan har det tillkommit några barnbarn och väldigt många barnbarns barn.