Lite nere...

Jag känner mig ledsen och jag har svårt att skriva då. Ilska eller entusiasm är drivkrafter som jag kan forma till ord, men inte det här. Män är per definition inte ledsna. Jag kan inte hantera den känslan och den går djupt. Och utanför min familj är det väl ingen som tar det på allvar. Alla andra får vara nedstämda, deprimerade, ha gått in i väggen, gråta hela dagarna. Dom betraktas som föredömen när dom berättar om det. Om jag säger något liknande, så hoppar man snabbt vidare till temat för nästa föreläsning. 

Ändå är jag stark. Jag har inget val. Min mor gav mig en botten. Vi har haft en del konflikter under åren, men det beror på att vi är för lika. Envisa, kräver sanning och äkthet.

Nå min ledsenhet handlar inte om kemiska substanser som fattas i hjärnan. I den meningen saknas nog inget. Det är livet bara som är svårbegripligt. Jag mår genuint dåligt av mycket jag har mött i livet. Dom värsta människorna finns och dom väntar bara på det svaga bytet.

Snart kommer min nya bok som jag skrivit för Stranda hembygdsförenings räkning. Den handlar om föreningens museala byggnader. Just nu är den färdig på tryckeriet och ska levereras. Är nöjd med hur den blev.

Bon Iver. En av få artister/grupper som betyder något för mig numera. Här en av de vackraste sångerna jag vet i en fantastisk liveversion. Ibland orkar jag inte ens lyssna på den. Det blir för starkt.