Fredagens fundering - Var det bättre förr?

Var det bättre förr? Ibland får jag den frågan och alla verkar ha åsikter om det. Svaret beror förstås dels på vilka värderingar man utgår ifrån, dels hur stora kunskaper man faktiskt har om hur det var förr (och idag).

Många lever i en slags folkhemsromantik där särskilt 50-talet lyfts fram som en unik guldålder i svensk historia. I en mening kan jag förstå det. Efterkrigstidens Sverige var präglat av framtidstro och reformer. Många kände påtagligt att de fick det bättre på alla plan. Hjulen snurrade, mer pengar i plånboken, bättre bostäder, längre semester. Men ändå…

Jag har just läst igenom tidningsklipp för Mönsterås från 1950-talet. Det är fyra saker som slår mig. 1. Framtidstron var enorm. Företag etablerade sig, det byggdes rekordsnabbt och inget verkade vara omöjligt. 2. Trafikolyckorna var betydligt fler än idag. Var och varannan vecka inträffade olyckor i bygden med allvarlig utgång. Detta trots en mindre bilpark. 3. Det var betydligt fler slagsmål på den tiden. 4.Oerhört många arbetsplatsolyckor. 5. Fler inbrott och personrån.

Jag vill direkt avliva myten om det hederliga folkhemmet. Såväl våldet som inbrotten var på en högre nivå. I alla fall i Mönsterås.

Därtill skulle vi kunna lägga den rivningshysteri som gick över landet på 1950- och 60-talen, då man rev flera vackra hus och hela kvarter i ivern att modernisera, eller sanera som man sa.

Nyuppförda hus vid Industrigatan vid 1950-talets slut i Mönsterås.

Vackert hus som stod ungefär där Repslagaregatan, Storgatan och Åsevadsgatan möts.

Men det revs förstås kring år 1960.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden så var våldsnivåerna flera gånger högre än idag. Risken att bli mördad var mellan 30 och 50 gånger högre om vi backar ca 500 år. Därtill kan vi lägga alla sjukdomar som man dog av, där vi idag har mediciner som ofta förhindrar dödsfall. Hygienen har också blivit avsevärt bättre med tiden. Likaså har vi lämnat de krigiska åren bakom oss. Det är länge sedan Mönsterås brändes ner av danskarna och landet var indraget i svåra och tragiska krig. Vi har också lärt oss att hantera basnäringarna. Missväxt betyder inte längre hungersnöd och svält.

Det vi har förlorat är som jag ser det mycket av den sociala gemenskapen. Man brukar koppla framväxten av stora städer med alienation, dvs en känsla av främlingskap. Man har ryckts upp med rötterna och känner främlingskap inför såväl stadsmiljön som andra människor. Man umgås inte på samma sätt som tidigare. Denna process har i modern tid påskyndats av internet där man istället umgås allt mer online. Därutöver är det förstås det industriella projektets påverkan på miljö och klimat. Den psykiska ohälsan verkar också öka bland unga, trots välstånd.

Så frågan är kanske felställd. Vad som är bättre respektive sämre är en allt för subjektiv fråga. Det är nog bättre att försöka lära sig något av historien istället för att allt för mycket värdera den, även om man mycket väl kan vila på vissa grundvärderingar. Vissa historiska ideologier och skeenden har ju varit uppenbart farliga och destruktiva.

Själv hade jag en mycket fin barndom på 70-talet. Det var innan Mönsterås hade detaljplanerats in i minsta detalj. Det fanns fortfarande ödekåkar, gamla vildträdgårdar, utedass, källare och vindar man kunde ta sig in i och leka. Dagens sönderplanerade samhälle ger inte utrymme för fantasin och de djärva lekarna.

Efter min bok om Mönsterås historia och den efterföljande deckaren, ska jag skriva en bok om den svenska skolan. Då talar vi inte längre om en bok som bara mönsteråsare kommer att köpa. Vill man förhandsboka min bok om Mönsterås historia som kommer i sommar eller i september så går det bra på joni7229@gmail.com Det blir ca 75-100 sidor om bygdens historia från medeltid fram till idag. Rikt illustrerad. Även ny forskning. Kostnad troligen kring 100 kr.

Men nu är det snart helg och då får man göra det bästa av den. Två glas vin exempelvis, lite fotboll och musik. Avslutar som sig bör med veckans två låtar. Först ut en låt från Bob Hunds nya skiva som inte är någon av deras bättre. Kanske mest för de redan frälsta. Men den här låten gillar jag. Veckans gamla låt blir en punkklassiker med Ebba Grön, mer aktuell än någonsin.