Samarbeten

Denna veckan kommer mitt fredagsinlägg redan på torsdagen. Läsekretsen får ta det med fattning.

När man uppnått min ålder är det många som börjar grubbla och fundera på hur livet blev och varför. Det kan man förstås göra. Risken är att man fastnar i navelskåderi. Men visst, livet är en gåva som ska förvaltas så gott man kan. Jag kan inte med största vilja i världen påstå att det har gått särskilt bra. Det är väl därför jag skriver böcker och håller föredrag. Man vill trots allt lämna några bestående avtryck. Det finns möjligen en viss fåfänga i det, men också ett genuint intresse för det man arbetar med.

Nu har jag dessvärre varit deprimerad och då är det svårt att fokusera. Därför har skrivandet blivit lidande. Det blir mest att jag tänker att nu ska jag sätta fart igen…nu…Deprimerad är annars ett ord det gått lite inflation i. Det är alltså inte detsamma som att vara lite nedstämd eller att ha en dålig dag då allt går åt helvete.

Ibland är jag tacksam för att jag är en ensamvarg när det kommer till arbete. Det är förvisso inget eftersträvansvärt i samhället. Eller man kan säga så här – det finns två ytterligheter i samhället. Dels en gammal kollektivistisk attityd där det gäller att samarbeta och smälta in, inte sticka ut för mycket. Det har sina rötter ända i bondesamhällets dagar då det inte gynnade överlevnaden och byn att avvika för mycket. Det gällde att samarbeta för allas bästa. Denna mentalitet följde sedan med in i det moderna samhället och tog sig olika uttryck i de moderna folkrörelserna. Särskilt stark blev den på mindre orter och på bruksorter. Den lever än, inte minst i skolans värld där elevers förmåga att samarbeta i grupp till och med betygssätts. Men så har vi den andra trenden som innebär en extrem individualism där man alltid och i alla lägen ska gå sin egen väg och uttrycka sig själv.

Båda förhållningssätten är ganska påfrestande. Med ensamvarg menar jag mer en självständighet och vilja att arbeta själv. Att driva sina projekt ensam. Men en ensamvarg söker sedan alltid sin flock för att bidra med det han funnit. Det är den pendlingen mellan det ensamma och gruppen som skapar dynamik.

En del tror att ensamvargar har samarbetssvårigheter. Det är ett missförstånd. Men vi arbetar bäst ensamma. Det är inte samma sak. Jag har haft en del oerhört givande samarbeten i livet. Det här är de roligaste.

1. Diverse kurser i historia ihop med Peter Danielsson på Högskolan i Växjö/Linnéuniversitetet. Detta var oerhört lärorikt och givande. Och vi hade fantastiskt roligt. Härliga studenter därtill!

2. Grupparbeten (som jag alltså annars avskyr) med Hans, Roger och Anders på Södertornskolan (nu Oscarsgymnasiet) i Oskarshamn. Unika nörderier i studiecellerna och det gick för det mesta riktigt bra.

3. Smärre hjälpinsatser till Teiffels artiklar om Mönsterås historia i Mönsteråsbladet. Alltid lika givande att diskutera innan och att sedan läsa slutresultatet.

4. En artikel ihop med Pehr-Enoch Andersson om hans farfars äventyr i Australien vid 1800-talets slut, liksom en del andra historiska spörsmål med denna envisa eldsjäl.

5. Diverse samarbeten i samband med samlandet av ungdomsböcker. Fantastiskt avkopplande och roligt med likasinnade.

Jag avslutar med två låtar från det fantastiska bandet Lake Street Dive som har en musikalitet och ett samspel man sällan får uppleva. Sångerskan är världsklass och basisten osedvanligt skicklig. Och de behärskar alla genrer. Trevlig helg!