Ännu ett år och jag står på benen

Födelsedag. I barndomen var det en av årets tre roligaste dagar (tillsammans med marknaden och julafton). Med åren blir man mer neutral, somliga rent av negativa. Nå, negativ behöver man inte bli, men jag firar inte längre annat än med familjen. 

Men nu var det egentligen inte födelsedagen det skulle handla om, utan mer en liten jämförelse mellan hur livet var som barn och hur det är nu. Och jag menar då inte självklarheter som att man blivit större och i bästa fall mognat en aning.

En viktig skillnad är att barndomen var tämligen lycklig på det där naiva sättet. Visst fanns en känsla av utanförskap i skola och kyrka, men likväl hade man inte så mycket att bekymra sig för. Det gällde bara att hålla sig undan vissa grabbar så hade man det riktigt bra på sin fritid. Som vuxen kliver man in i helt andra plikter och möter en verklighet som är långt ifrån någon idyll. De stunder man är lycklig numera så är det alltid mot en mörk bakgrund. Från lycklig för allt till lycklig trots allt.

Som barn hade jag en ocynisk syn på tillvaron. Möjligen är det där som den största förändringen har skett. Mötet med vuxenvärlden blev brutal. Genuin ondska, förmyndarmentalitet, småsinthet, armbågar, okänslighet, falskhet, ruttenhet. Orden kan mångfaldigas. Allt det jag mött under årens lopp har medfört att jag inte har mycket tro kvar på mänskligheten. Jag kan ärligt säga att jag alltid har velat väl och så gott jag kunnat försökt göra rätt. Men det hjälper inte. Det hjälper inte.

Särskilt de senaste 10 åren har varit kämpiga. En omvärld som totalt saknar kompetens om vårt barns autism har medfört en tämligen hopplös kamp för oss föräldrar. Både skola och socialtjänst har uppvisat en förrödande inkompetens på detta område, vilket varit nära på att köra mig i botten. Det slutade med en depression, tröstätande, viktuppgång etc. Och då har jag ändå ett psyke av järn.

Socialen, kanske någon undrar? Jo, men har man barn med autism så får man räkna med att dom hör av sig en gång om året i alla fall. Det räcker med att man anmäler en skola till skolinspektionen så har dom rutiner som gör att man blir anmäld till socialen. Socialen har dessutom någon slags idealbild av hur föräldrar ska vara, dvs perfekta. Så fan heller. Jag är som jag är.

Vårt första möte med socialen var för fem eller sex år sedan. Dom tvångshämtade vår dotter på skolan bakom vår rygg, körde in henne till ett förhörsrum i Kalmar och utsatte henne för ett regelrätt förhör om oss föräldrar. De hade nämligen fått för sig att vi misshandlade henne bara för att hon kunde fastna i skrikläge hemma i en halvtimme ganska ofta. Det fanns givetvis ingen grund för detta, utan de fick köra hem henne till oss samma dag, men för vår dotter och oss blev det en traumatisk upplevelse. Vår dotter mår än idag dåligt om vi måste åka in till Kalmar. Hade de nu gjort en riktig utredning innan och inte bara gått på grannskvaller, så hade de funnit att vi redan var inskrivna hos bup för utredning, att hon med all sannolikhet hade asperger (vilket sedermera bekräftades) och att barn med vissa autismdiagnoser kan uppvisa just det beteendet vår dotter gjorde med skrik, hysteriska anfall etc. 

Numera vägrar jag att ens prata med dom och skulle aldrig sätta min fot där ute. Maken till inkompetens får man leta efter. En ung flicka på 14 år som var bortgift satte dom hos sina svärföräldrar i Blomstermåla så att hennes make fick fritt fram. Det är så sjukt att man inte tror det är sant. Jag kommer att försvara vår integritet och vårt hem med alla till buds stående medel.

En annan skillnad som har kommit smygande mest de senaste åren är en slags...jag ska inte kalla det apati...stoicism eller jämnmod är nog bättre ord. Allt motstånd och all kamp har gjort att rötterna har fått rejält fäste. Det må blåsa hur mycket eller snålt som helst. Jag bara står där. Orkar liksom inte reagera som jag gjorde förr. Jag tar ytterst sällan strider numera. Inte ens med skolan. Det som händer, det händer. Jag gör min grej. Andra får ta ansvar för sitt. Hjälper där jag kan, men krusar inte, räds inte. Det är väl något slags psykologiskt självförsvar kan jag tänka mig. Man går in i en slags mental bubbla och stänger av känslolivet. I somras testade jag att ryta i lite och lägga det lågaffektiva åt sidan bara för att markera mitt självvärde, men det tog för mycket energi. Den här strategin ger mer harmoni.

Ja, så jag skulle inte ens säga att jag är cynisk. Det är så här verkligheten ser ut. Som väl är hittar man hittar sina strategier för att överleva. I mitt fall skrivande, historia, musik och fotboll. Skrivandet gör att jag får utlopp för frustration. Historia och föredragen tvingar mig att bli lite mer social och i de sammanhangen möter jag faktiskt genuint trevliga människor. Musiken är terapi. Där slipper man alla hurtfriska fraser om att man ska se allt lite mer positivt. Fotbollen kan i bästa fall få mig att för ett par timmar glömma allt annat.

Så även denna födelsedag har jag fått nåden att stå på benen. Det är fanimig ett mirakel.