Tiden läker inga sår...

Av alla dessa klyschor folk slänger sig med så är nog "tiden läker alla sår" den värsta. Jag må väl lida av blödarsjuka då, för här har det inte ens bildats en sårskorpa. 

"Om du bara förlåter och försonas så läks du" är då nästa följdklyscha. Kan ärligt säga att jag förlåtit. Det stoppar inga blödningar, men kan rekommenderas ändå eftersom det ger en frihet. Att leva med sår är en livsstil, och jo då, vissa drabbas mer än andra och det är långt ifrån alltid självförvållat. Så min målsättning är inte att läka, utan att lära mig leva med blödarsjuka. Det går helt ok men kräver ett hyfsat tjockt skal.

För egen del anser jag mig ha drabbats tämligen orättvist av livets lynnighet ända sedan barndomen. Då brukar de som har haft mer tur i livet komma dragandes med att man är otacksam. Inte alls. Jag har mycket goda argument för mitt påstående. Mobbning, missbruk i min närhet som ung, självmordsförsök i min närhet, 10 år av ungdomsåren som i princip försvann, för att inte tala om allt som hänt som vuxen med ett samhälle som i princip ger noll stöd till oss i vår situation utan istället får man varje år kämpa mot överjävliga skolor och myndigheter. Därtill det senaste med hembygdsföreningen som är bland det mest absurda jag varit med om. 

Det enda jag är glad för är att jag trots detta lyckats hålla mig fri från missbruk och därtill levererat några böcker och föredrag. OCh fått de tre kulturpris man kan få i den här kommunen. Men alltså...de som skriver om sina svenssonliv med villa och tillsynes normala lyckliga liv...jag vet inte vad det är. Kunde lika väl vara en annan planet.