En del verkar tro att kampen mot överheten är någon slags romantisk upprorsretorik med Nils Dacke som centralgestalt. Nils Dacke gjorde något bra och nödvändigt kan de mena. Han framställs i ett romantiskt skimmer. Och Gustav Vasa var ju så dum, liksom hans fogdar.
Vi som har en kamp att ta i samtiden får sällan samma acceptans, trots att samhällskontraktet sedan länge är rivet av regeringen. Det är ingen större skillnad på Gustav Vasa och regeringen, inte heller mellan Vasas fogdar och polisen, arbetsförmedlingen eller FK. Regeringen är vald, så var även Gustav Vasa, liksom Hitler och Hamas.
Nej, kampen är något som ska förläggas långt tillbaka i historien så att den blir ofarlig. Nu har vi nått samförståndets tidsålder och vi som anser att det ofta finns en kamp även idag står inte i något revolutionärsromantiskt skimmer, utan betraktas ofta som mer eller mindre extrema rättshaverister som har problem med auktoriteter, trots att vi i regel är både pålästa och ytterst normala människor. På så sätt kan man genom att göra det till en personlighetsfråga, marginalisera ett samhällsproblem och reducera det till "rättshaverister."
Ett tillstånd av samförstånd kan endast uppstå om båda parter är överens eller nöjda med en kompromiss. Allt annat så kallat samförstånd är en obalans i makten där människor tvingas gå med på saker så att det ser ut som samförstånd. Demokratiska majoritetsbeslut är inte alltid demokratiska eftersom en av grundprinciperna i en demokrati är att den ska visa respekt gentemot minoriteter och inte förtrycka människor genom att hänvisa till demokratiskt fattade beslut, något som i allt högre grad sker i Sverige i takt med att den obildade och historielösa pöbeln tar över de demokratiska institutionerna.
Det som regeringen och myndigheterna tillämpar mot oss är detsamma som när mannen säger till sin hustru: "Håll käften annars..." Jo, hon lyder kanske för att slippa få stryk. Det ser ut som samförstånd.
Regeringen och dess myndigheter har sina metoder. De skär ner ersättningsnivåer för arbetslösa, de hotar med straff om man inte lyder, polisen misshandlar oskyldiga människor i familjer som har NPF-problem etc etc. Men det leder inte till önskat resultat - underkastelse. Tvärtom så pressas vi ut än mer i mariginalen och våra metoder blir allt mer på allvar. Vi kan alltså hamna i en situation där demokratin och människovärdet är så hotat att det krävs utomparlamentariska metoder för att rädda det som räddas kan. Nu är inte Sverige Frankrike, så troligen är det en bit kvar dit, men folk blir allt mer desperata. Det är bara att läsa i grupperna om AF och FK. Det är bara en tidsfråga innan folk istället för att ta livet av sig, vänder ilskan utåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar