Min mors bortgång och snart väcker jag åtal mot polisen

Idag har min bror och jag träffat pastorn och i morgon ska vi träffa begravningsbyrån. Det tickar på och man gör det man måste.

I övrigt har jag förberett en stämningsansökan gentemot de två poliser som misshandlade mig. Om åklagaren lägger ner ärendet, vilket de gör i 99% av sådana fall med hänvisning till paragraf 10 som ger polisen rätt att misshandla vanligt hederligt folk, så har jag två alternativ. Jag kan antingen föra ärendet till JO eller väcka enskilt åtal mot polisen. Vi får se vilket jag väljer. Kanske JO först. Visserligen lär jag förlora  juridiskt och göra en ekonomisk förlust, men det kan det vara värt bara för att uppmärksamma polisvåldet mot familjer där det finns NPF. Vid en ekonomisk förlust finns ändå inget de kan ta från mig. Det är bara att göra ett äktenskapsförord i god tid innan där min fru får allt jag äger. 

Givetvis kommer jag också att namnge de poliser som misshandlade mig. De får förstås stå för det de gjort även om de frias från misshandel juridiskt. Då blir det förstås förtalsmål mot mig, men vad gör det mig? Absolut noll och ingenting. Poliser som missköter sig på detta sätt ska få skämmas. Och då får den här typen av våld ännu mer uppmärksamhet, vilket är det yttersta målet. Vad jag sedan får för straff för det är helt ointressant. Inget biter liksom på mig.

Min mors död var väntad, men likväl sorglig. Men mamma stod alltid upp för rätt och fel och den lilla, utsatta människans intergritet. Det ger mig kraft och mod att driva detta mot polisen in i det sista, mitt i den sorg som nu sänkt sig över hemmet.