I lördags var jag friherre och befann mig i Partille för att se en spelning med Morrissey. Att efter 43 år äntligen få se Morrissey live var en minst sagt surrealistisk upplevelse. Jag har följt honom sedan 1983. Förra året ställde han in, men nu så. Morrissey verkar lite småtjurig i början, men tinar upp och förmedlar låtarna med genuin känsla. Och rösten – den blir konstigt nog bättre för varje år. Denna kväll är den helt magnifik. Vi bjuds på 5 Smithslåtar, 4 spår från nya skivan och 10 från hans övriga solokarriär, varav de flesta är klassiker.
Att se Morrissey live handlade inte bara om musiken, mannen och myten, utan det var en påminnelse om hur det är att vara i ett sammanhang där man inte betraktas som konstig. Det var väl därför några av oss fastnade för The Smiths en gång i tiden. Han satte ord på känslan av stå utanför och titta på när andra levde sina normala liv, utan att för den skull romantisera det livet. Jag valde aldrig mitt ”utanförskap” (detta så missbrukade ord), utan blev knuffad dit. Indierocken var en frizon.
Känslan av att inte bli sedd som annorlunda i negativ bemärkelse gällde i och för sig stora delar av den indierockkultur man befann sig i. Man åkte på Hultsfredsfestivalen, såg diverse obskyra band eller gick ner i Uffes källare i Växjö och snackade bort en stund om de senaste importerna.
I de kretsarna stack man inte ut. Tvärtom fanns det en grundtanke om att vara sig själv. Morrissey och publiken blev en påminnelse om att det finns andra sammanhang där det inte tittas snett eller tisslas och tasslas för att man vägrar sätta in benen i en polisbil. Tvärtom så hade det varit det självklara sättet att göra motstånd och försvara sin integritet. Ingen hade ifrågasatt det valet.
I Mönsterås fungerar det inte så. Hur mycket jag än älskar köpingen så finns det någon slags brukspräktighet som genomsyrar det mesta. Det behövs inte särskilt mycket för att det börjar pratas, och efter 3-4 nya öron har det blivit lika många upplagor av vad som har hänt.
Det är bland annat därför som jag är öppen med allt som händer. Skvallrarna slår in öppna dörrar. Dessutom finns det inget som myndigheter är så rädda för som anti-tystnadskultur.
Mönsterås har, som de flesta mindre samhällen, tydliga sociala koder, och även om jag säkert kan betraktas som socialt oberäknelig, så kan jag de flesta. Det är mer en fråga om jag vill följa dem. I vissa sammanhang är det självklart – högtidsdagar, bröllop och begravningar. Sedan finns det andra sammanhang där man har sett sig nödgad att säga ifrån oavsett vad andra tycker. Man får inte bli hur mjäkig och undfallande som helst. Konserten i Partille blev en påminnelse om att det finns andra världar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar