Hur var det nu med det där långfingret...

En god vän skrev till mig – ”Jag läste på din blogg att du gav kommunen fingret. Det var en alldeles för mild symbolik med tanke på vad du råkat ut för.”

Ett långfinger är ingenting i jämförelse
Så kan man också formulera det, även om jag är långt ifrån den som drabbats värst. Det finns människor som sitter i det tysta och som inte har samma möjligheter att formulera sina upplevelser. Egentligen ska man väl inte visa fingret åt någon, särskilt inte mot ett kollektiv som en kommun, då 90% av kommunens politiker och chefer säkert är rekorderliga. Men med tanke på det maktmissbruk jag mött och hur det har påverkat mitt liv så kan jag hålla med om att ett långfinger är så nära en komplimang man kan komma, låt vara något för vulgärt för mitt vanliga tonläge. Men även jag har förstås rätt att visa känslor ibland och jag är inte kristen för att jag är Guds bästa barn, utan ett uselt nådejon. Och ett långfinger är ingenting jämfört med den skada som jag och en del andra åsamkats av vissa delförvaltningar i kommunen, samt den anda som råder i stort.

Inga skurkar

Min kritik bottnar inte i att jag ogillar vissa personer. Kommunalrådet är oerhört trevlig. Mönsterås har i Birgitha Lindgren en oerhört begåvad tjänstekvinna på toppnivå. Flera partirepresentanter från alla partier är genuint trevliga och har en bra känsla för kommunens bästa. Det är inga skurkar vi talar om. Därför är det så ledsamt att tystnadens kultur har fått det fäste den har fått och att småpåvar på vissa förvaltningar kan få orsaka så stor skada utan att någon ingriper.

Kritiken ska vara välformulerad och väl underbyggd
Jag har vid flera tillfällen formulerat min kritik mer genomtänkt och tänker inte upprepa den just nu. Det handlar dels om konkret kritik gentemot hur vissa avdelningar sköts i kommunen, dels kritik gentemot den anda av tystnadens kultur, manipulativ maktutövning, selektiv information och mörkläggning som förekommer och som ger småpåvarna sin maktbas. Men det är viktigt att inte fastna så att man framstår som rättshaverist, vilket förstås är den stämpel andra så gärna vill ge en. Kritiken skall alltid vara välformulerad och väl underbyggd.

Kafka och maktens mest suggestiva mekanismer
Av en händelse läste jag en finsk tidning häromdagen (min fru kommer ju från Finland) och en av de bilder som finländare har av Sverige är den Kafkaliknande byråkratin och maktutövningen. Huvudpersonerna i Kafkas böcker led ju inte av vanföreställningar, utan fick smaka på maktens mest suggestiva mekanismer.  Jag tror även många svenskar delar den känslan. Det är lätt att känna sig uppgiven och maktlös. Men jag tror det är viktigt att livet inte bara blir en kamp mot det man finner besynnerligt. Det gäller att hitta konstruktiva nischer också. Granskar man min blogg så har de lokalhistoriska och de fotbollsrelaterade artiklarna övertaget gentemot de som behandlar aktuella politiska spörsmål. Så länge det förblir så finns det ingen anledning till oro.