En spricka i idyllen – mord i Mönsterås

1966 inträffade ett hemskt mord i Mönsterås. En spricka i idyllen. Min far bor i lägenheten under. Högerdelen av artikeln är borta. Klicka på bilden för större format.

Mord påverkar ett helt samhälle
1966 inträffade ett fruktansvärt mord som skakade idyllen Mönsterås. Jag är lite trött på att vara så himla finkänslig och väja för det obehagliga. Hemska händelser är också en del av en orts historia hur mycket man än vill förtränga det. Man kan förstås ifrågasätta om ett tragiskt passionsmord är av allmänt intresse. Men självklart är det så att ett mord påverkar atmosfären i ett samhälle.

Sprickor i idyllen
Jag minns mordet på Ebba på 1980-talet, vilket inträffade ungefär samtidigt som myslåten ”Här mås i Mönsterås” släpptes. Idyllen visade sig ha sprickor. Kontrasterna blev smärtsamt tydliga. Men jag vet hur det funkar i Mönsterås. Man vill inte bli påmind om sådant som missfärgar idyllen. Jag kommer att få en massa skit för att jag tar upp det här. Jag bryr mig inte. Spänningen mellan idyll och all skit under ytan, alla dunkelheter bakom den fina fasaden intresserar mig. Den sprickan kommer jag att belysa oftare i mina kommande inlägg. Den sprickan finns hos oss alla.

Två noteringar dock:
1. Tidningen tvekade inte att skriva ut namn på offer och gärningsman. Hade man gjort så idag?
2. Om jag känner Mönsterås rätt så lär många ha gottat sig i tragedin. Skvallret såg säkert sina bästa dagar när detta hände. Det äcklar mig nästan lika mycket som mordet.


Klicka på bilden för större format.

När jag var dödssjuk och inte fick tillräckligt med mat hemma

Jag i nioårsåldern

Till vänster min far, sedan jag och min kusins far

Alla vet - om skvaller
På orter av Mönsterås karaktär spelar skvallret en viktig roll – tyvärr; inte minst i de kvarter där jag huvudsakligen växte upp runt Pionjärgatan och Torget. Lägenheterna var lyhörda och folk trodde sig i alla fall veta vad som pågick – vilka ungar som fick stryk, vilka som bråkade och varför och vilka som söp. Den som hade otur kunde snabbt få ett falskt rykte om sig i hela köpingen. Det kunde räcka med att komma ut med en kasse från systembolaget så var man alkoholist. Och om en unge hade talang för att skrika i lägenheten så visste ju alla att han fick stryk (fast han i själva verket bara gav uttryck för sin ilska när han inte fick som han ville).

När jag var dödssjuk och inte fick mat hemma
Även jag och mina föräldrar drabbades. När jag var barn så var jag extremt smal. Revbenen syntes ungefär som på de stackars utmärglade afrikabarnen man fick se på TV. Med åren spred sig förstås rykten - antingen var jag svårt sjuk eller så fick jag inte tillräckligt med mat hemma. I själva verket åt jag som en häst och var inte mer sjuk än andra skolbarn. I själva verket åt jag nog mer än de flesta eftersom kompisars föräldrar ofta gav mig en extraportion mat eller stack åt mig en godisbit när de såg min beniga gestalt. Historien slutade med att jag fick sitta bredvid fröken varje skolmåltid, så att hon skulle kunna kontrollera att jag verkligen åt.

Och det skvallras än. För vissa är det tragiskt nog livsluften. Ännu har ingen lyckats överbevisa mig om charmen.

För den som vill fördjupa sig i skvallrets samhälleliga och sociala betydelse så finns det böcker att läsa, exempelvis ”Skvaller. Om samtalsstrategier hos kvinnor och män" av språkforskaren Kerstin Nordenstam (Hallgren & Fallgren, 1998).