I en artikel tidigare i höst undersökte jag som en punkt huruvida en muntlig tradition på Lövö från danskkriget kunde beläggas i källmaterialet. Enligt traditionen skulle danskarna ha haft ihjäl alla bönderna, bränt tre av de fyra gårdarna och endast skonat gård nr 2 - Mellangården. Min undersökning tydde på att två av gårdarna skonades. Jag har nu kunnat undersöka även jordeböckerna för de aktuella åren, och de bekräftar att två gårdar klarade sig, men inte Mellangården.
Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 anges gård 1 och 2 vara öde, medan gård 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 har de två ödegårdarna fått tillbaka brukare. Detta betyder alltså att det sannolikt var gård 1 och 2 som brändes. Gård nr 2 är Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha klarat sig. Källmaterialet pekar således i rakt motsatt riktning.
Jordeböckerna bekräftar även en annan aspekt av krigets följder som behandlades i den tidigare nämnda artikeln. Där visade jag att en feltolkning av en skrift i äldre forskning hade medfört att man dragit den felaktiga slutsatsen att Lövö hade legat öde och brukats under Ålem under 20 års tid. Jordeböckerna bekräftar att Lövö aldrig brukades under Ålem.
Jag har nu kompletterat den äldre artikeln med dessa uppgifter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar