Mönsteråsbloggen önskar läsekretsen en God Jul!

Jag får önska läsekretsen en God Jul! Julkortet är tecknat av Ingvor Holmqvist. Bonusläsning denna jul blir ett föredrag jag höll för ett par veckor sedan. Det är alltså ingen litterär eller bearbetad text. Föredraget har fyra delar - en introduktion, en genomgång av julens historia och traditioner, hur man firade jul i Ålems socken på 1800-talet och avslutningsvis några rader om Mönsterås jultomtar.

Julfirande genom historien

Inledning – min barndoms jular
Min barndoms jular på 1970-talet var som de mest idylliska julkort. Precis lika varma, mysiga och gemytliga. Alla var inte lika lyckligt lottade, men det var inget jag funderade på som barn. Världens elände och familjetragedier nådde aldrig fram till mig. Jag tilläts vara naivt glad på barns sätt. För mig var julafton årets viktigaste och lyckligaste dag. Varje år trängde familjen ihop sig i den lilla iskalla Folkvagnen och åkte på livsfarliga små vägar till mormors och morfars stuga i Mjölerum en halvmil utanför Fliseryd. Mormor och morfar hade 10 barn och jag hade bortåt 40 kusiner, låt vara att min morbror Kjell stod för 12 av dem. Den stora släkten samsades i två rum med kök, och allt hade förberetts i veckor av släktens kvinnor. Min mormor tillhörde dem som ännu gjorde egen korv som hon omsorgsfullt hängde i taket. Grisen hade slaktats och styckats i god tid. Skinkan var inget man köpte i affär. Den svarta marknaden för julskinka var oerhört lukrativ. Och så allt annat som fanns på bordet – syltan, mormors egna kroppkakor, korvar, köttbullar, pajer, brunkål, ostkaka, frukter, gröt, revbensspjäll, lutfisk, julöl, svagdricka och enbärsdricka. Vi var ingen rik släkt, men vid jul snålades det inte. Då unnade man sig gott och överflöd som en kontrast till de i övrigt ganska torftiga matveckorna resten av året.

Kvinnorna jobbade i köket, medan herrarna samlades i vardagsrummet för att avhandla helt andra ämnen än julemat såsom jakt och Ingemar Stenmarks senaste bedrifter i slalombacken. Särskilt rättvist kanske det inte var, men ingen protesterade. Arbetsglädjen var stor.

Mormor och morfar hade en svartvit gammal TV men Kalle Anka tittade man förstås på. Fast den vi ungar väntade på var tomten. Vi visste ju att det var morfar som gjorde årets stora insats, men ändå var det så spännande varje år. Till slut kom tomten med julklapparna som delades ut framför den egenhändigt huggna granen som inhämtats från Mjölerumbondens skogsmarker – långt bort, inte sällan utan viss dramatik i mörker och kyla.

Framåt kvällen bar det iväg hemåt för att nästa dag orka upp till julottan. Det kristna budskapet glömdes inte bort trots alla festligheter.

Men varifrån kommer egentligen julen med alla dess traditioner? Ja, för att besvara den frågan får vi gå riktigt långt tillbaka i tiden.

Från hedniskt till kristet och till hedniskt igen
Tiden kring årets slut i slutet av december har i många kulturer varit en tid för fester och firanden, oftast för att vinna gudarnas välvilja inför det kommande årets skördesäsong. I Romarriket firade man den 25 december den obesegrade solens födelsedag, en fest tillägnad solguden. År 354 byttes högtiden ut mot firandet av Jesu födelse och blev således en kristen högtid.

Årstiden för Jesu födelse anges inte i evangelierna, men Lukasevangeliet berättar att årstiden var månaderna då herdarna var ute och vaktade får. Det gjordes under sommarmånaderna, kanske särskilt under vår och höst. I slutet av oktober och början på november blev vädret kyligare. Den exakta tidpunkten för Jesu födelse är inte känd, men att han föddes i december kan vi helt utesluta.

Men det hindrade alltså inte Romarna från att fastställa datum för Jesu födelse till den 25 december. Firandet av Jesu födelse ersatte alltså det romerska firandet av solguden. Andra hedniska folk i Europa firade redan sina egna högtider vid midvinter. Även här ersattes de hedniska festerna med firandet av Jesu födelse i takt med att områdena kristnades.

Ordet ”jul” är emellertid av germanskt ursprung och har egentligen ingenting med den kristna högtiden att göra. Det äldsta belägget för ordet jul kommer från ett fragment i en gotisk kalender som skrevs någon gång på 500- eller 600-talet e.Kr. Månaden november är överskriven med "Naubaimbair: fruma Jiuleis" vilket kan tolkas som "November: första julmånaden" eller "November: Månaden före jul". Omkring 730 e.Kr. skrev munken Beda venerabilis att anglosaxarnas kalender har månaden "geola" eller "giuli" som kan motsvara december eller december och januari.

Här uppe i norden hade man en stor fest som kallades jólablót eller midvinterblot, vilket var en högtid i fornnordisk religion. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt. En del menar att det hölls vid vintersolståndet i slutet på december, medan andra menar att det var i mitten av januari. Det senare datumet kommer av att midvintern ansågs infalla 14 januari. Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn.

Begreppet jul förekommer i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs "dricka jul". Vid julblotet genomförde man offer för att få gudarnas välsignelse över den kommande grödan.

Efter kristendomens införande använde vi samma ord för firandet av Jesu födelse som man använt på det hedniska firandet. I vissa andra länder bytte man dock ord. På 1000-talet i England och 1100-talet i Tyskland började man kalla det kristna firandet för "Cristes Mæsse" (Kristi mässa), respektive "wîhe nah" (vigda natten). I de nordiska länderna behöll man ordet "jul".

De hedniska och kristna traditionerna blandades och traditionen med ett stort kalas vid jul har alltså sina rötter i hednisk tid. Hur är det då med de andra traditioner som många idag förknippar med julen?

Nutida traditioner

Julgranen
Traditionen att släpa in en gran och klä den är en tradition som tog sin början i Tyskland på 1500-talet. På 1600- och 1700-talet fick granen ljus och så småningom också färgade glas- eller plastkulor. På 1800-talet blev det allt vanligare med julgran i de borgerliga hemmen och man började importera tyska julgransprydnader. Även i bondgårdar och enklare stugor blir det allt vanligare med julgran under 1800-talet.

Julklappar

Julklappar började delas ut på 1600-talet i lite noblare kretsar. Traditionen bjöd att givaren smög fram till mottagarens dörr som man ljudligt klappade på, slängde in gåvan genom dörren för att sedan springa därifrån - vilket är ursprunget till ordet "julklapp". Den här seden sprider sig sedermera även till landsbygden.

Julbocken blir jultomten

I många länder var det helgonet Sankt Nikolaus, en givmild godhjärtad biskop från 300-talet, som var julklappsutdelare. Men inte i Sverige. Under 1700-talet utbredde sig traditionen att det var julbocken som delade ut klapparna. Julbocken var helgonet Sankt Nikolaus följeslagare. I Sverige hade firandet av S:t Nikolaus försvunnit i samband med reformationen på 1500-talet då helgonen minskade i betydelse, men julbocken levde vidare som julsymbol.
I svenska borgerliga hem på 1800-talet gick presentutdelningen till ungefär som den ofta gör idag. Skillnaden var att den mystiske gästen, med mask för ansiktet, föreställde en julbock. I Alice Tegnérs visa om "Julbocken" ("En jul när mor var liten...") står det att han "stod därute och stampa och gav dörrn en smäll". Smällen är en rest av den klappning på dörren som tillkännagav forna tiders anonyma "julklappar". En tradition var också att man i juletid lämnade en present utanför dörren till den man var hemligt kär i, klappade på dörren och försvann.

Vid slutet av 1800-talet påbörjades den sammanblandning av S:t Nikolaus, julbocken och den svenska gårdstomten som kom att bli jultomten vilken från och med denna tid allt mer tog över julklappsutdelningen.

Det var Viktor Rydberg, med novellen ”Lille Viggs äventyr på julafton” (1871) och kanske främst dikten "Tomten" (1881), som lade grunden för det kulturella sambandet mellan gårdstomten och jultomten. Och det var Jenny Nyström som illustrerade de bägge texterna. Det sena 1800-talets illustratörer och författare till de ymnigt förekommande jultidningarna och familjemagasinen byggde vidare på idén och gestalten. Gårdstomten var ju egentligen något helt annat än julklappsutdelare– ett hedniskt väsen och gårdens särskilda beskyddare. Till skillnad från vår glada jultomte var gårdstomten en ganska enslig och butter figur. Men sakta men säkert överges julbocken till förmån för jultomten, och jultomten är alltså den svenska gårdstomten som görs om till en svensk variant av Sankt Nikolaus.

Pepparkakor, glögg och julkort
Under 1800-talet blev pepparkakor och glögg en del av den svenska jultraditionen och färgen röd blev viktig. Kring slutet av 1800-talet började Jenny Nyström ge ut kort med den nya typen av tomte och svenskarna började skicka julkort. Kring mitten av 1900-talet började speciella julfrimärken att ges ut.

När firas jul?
I Sverige pågår den kristna julen från julaftons kväll, 24 december, till Tjugondedag Knut den 13 januari. ("Tjugonde dag Knut dansas julen ut".) Enligt kristen synvinkel är den viktigaste tiden den fram till trettondagen, 6 januari, men julen pågår enligt kyrkoåret egentligen till och med Kyndelsmässodagen, ursprungligen 2 februari, men Svenska Kyrkan har flyttat det till närmast liggande söndag.

Radio och TV
Under 1900-talet har först radio och sedan TV fått en betydande roll för julfirandet. 1960 sändes Kalle Anka och hans vänner för första gången på julafton vilket sedan blivit en tradition klockan 15 varje julafton. Senare har även Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton blivit en tradition på TV. 1961 sändes den första julkalendern på TV.

Julens kommersialisering
Andra traditioner är julskyltningen som, nuförtiden startar redan i november. Julens kommersialisering är en del av det moderna konsumtionssamhället.

Så firade man jul i Ålems socken på 1800-talet

Carl Gustav Nilsson (1878-1957) i Århult, Ålems socken minns 1954 sin barndoms jular på 1880- och 1890-talet.
Bakgrunden är att Nordiska Museet samlade in uppteckningar från hela landet om olika sedvänjor. I Stranda Hembygdsförenings arkiv finns det en uppteckning efter Carl Gustav Nilsson i Århult, strax utanför Blomstermåla, Ålems socken från 1954. Han berättar där hur man firade jul när han var barn på 1880- och 1890-talen.

Julförberedelser
Att fira jul vid slutet av 1800-talet skulle nog kunna betraktas som ett heltidsjobb. Under ett julfirande skulle dåtidens människa utföra grovarbete som motsvarar en hel livstid för dagens it-människa.

I oktober började slakten av ett nötkreatur, tre-fyra lamm och till sist julgrisen. Det var inga smågrisar på den tiden, de var ett och ett halvt år med en vikt av ca 200 kg. Idag väger de ju betydligt mindre (ca 40-100 kg).

Kvinnorna skötte det mesta av förberedelserna. Köttkvarnar fanns inte utan köttet fick hackas med yxa. Korvarna stoppades för hand. Och så gjorde man julbrygden. När julölet var färdigt fick alltid grannarna smaka om det var starkt och mustigt. Även barnen fick smaka ölet. Han skriver att ”Jag kommer mycket väl ihåg sen jag var barn huru godt det var, man blef yr i hufvudet af det, det kunde gott mätas med våra dagars Pilsner”.

Så kom julbaken. I hans barndomshem bakades två grovbrödsbak med surdeg istället för jäst. Totalt blev det 20 kakor. Ytterligare brödbak av annat slag tillkom. Sist bakades sk julkakor för fattiga barn. ”Barnen kom dagen före julafton och bad om en julkaka, hvilken glädje för barnen att få en dylik, ögonen strålade på dem. Denna sed brukades i alla bondehem på den tiden på 1880-talet.”

Den 9 december på Anna-dagen skulle lutfisken (Stockefisken) läggas i aska (björkaska) så att den blev färdiglutad några dagar före jul. Idag används långa eller sej, men förr användes även torsk, gädda, gös, lake eller sik.

Julafton
Julen ringdes in på julafton. På julafton steg man upp ganska tidigt. Klockan 4 gjordes eld i den öppna köksspisen (det var före järnspisarnas tillkomst). En stor trefotad järngryta placerades över elden och fylldes till hälften med vatten. Sedan lades grishuvudet tillsammans med många korvar och syltor i grytan som sedan hölls i jämn kokning. Efter ca två timmars kok var det klart för dopp i grytan, alltså klockan 6.

Klädning av stugan förekom sällan på 1880-talet. Lite friskt tallris i vasar, samt grankvistar med vackra kottar kunde förekomma. Det var först efter sekelskiftet som rummen kläddes med girlanger av papper i rött, grönt och blått. Julkrubbor kom först på 1890-talets senare hälft. Julträd förekom inte, men julgran användes. Ljusen var hemstöpta av talg efter nötkreatur och så lite bivax.
Middag åts lite när som helst, och när de hade doppat i grytan klarade de sig nog utan middag i värsta fall.

Hur var det då med traditionen att bada till jul? ”Några bad förekom sällan, utan dom tvättade sig väl om hals och hufvud, samt bytte skjortor och underkläder.”
Julbrasan tändes strax före måltiden. Veden bestod av grov björkved.

Julklappar förekom rätt sparsamt i hans barndom. Hans första julklapp fick han 1886 och det var en liten tomte av tvål. Så småningom kom julklapparna i bruk undan för undan så vid sekelskiftet då var det riktig fart. Dom klädde ut sig till jultomtar med en säck på ryggen i vilken klapparna förvarades. Det hände också att man kastade in julklappar i rum där barn uppehöll sig. Sedan försvann kastaren innan barnen hann se vem det var.
Djuren fick lite extra till jul. Hästarna fick var sin brödkaka. Nötkreaturen fick dubbla ransoner. Tomten talades det om. Han skulle ju alltid ha ett fat risgrynsgröt vid jul.

Man lade sig alltid tidigt på julafton, för att man skulle orka stiga upp och bevista julottan som hölls tidigt på den tiden. Sist på julaftonen läste alltid husfadern juldagsevangeliet högt. Det hände också att det sjöngs en julpsalm.

Juldagen
Man gick upp vid 3-4-tiden. De ringde i kyrkklockorna första gången klockan 5. Man drack kaffe innan man åkte, men åt i regel inget. Ett enormt ljushav mötte i kyrkan. När man kom hem åt man middag. Juldagen tillbringades i stillhet och hvila. Inget arbete förekom denna dag. Enligt gammal tradition gick man inte bort på besök den dagen.

Annandag jul och framåt
Julkalasen började så smått på annandagen och fortsatte så länge maten räckte, i bästa fall fram till tjugonde dag Knut.  En liten ramsa från äldre tid får belysa hur det gick till:

”sus å dus i åtte da, hunger å svält i tri vecker, så ä den månen gången”.
Ibland förekom särskilda ungdomsfester med lekar av olika slag.

Trettondagshelgen innebar inget särskilt, men de gamle hade berättat att det i äldre tider brukade gå runt stjärnegossar och sjunga i gårdarna.
Julen var slut vid Tjugondedag Knut, då också julgranarna kastades ut.

Kyndelsmässan firades inte på samma sätt efter reformationen, men i Småland verkar den ha haft ett starkt fäste och firades nästan som en julfest. I dessa trakter är det inte Knut-dagen, utan den 2.e februari som är julens verkliga tack- och farväldag. Kyndelsmässan kallas i Småland för Lilla Jul och hade samma rang som annandag jul.

Sällskapet Mönsterås Jultomtar
Mellan 1882 och 1985 fanns det i Mönsterås ett sällskap som kallade sig Mönsterås Jultomtar. Sällskapet bildades av några av köpingens rikaste män – bryggeridirektör Paul Schmid, källarmästare Albert Angelin, kamrer Enoch Preutz och musikfanjunkare August Åhman. Tanken var att samla in pengar för att bekläda fattiga barn. Förutom medlemsavgiften och entréavgifter vid tillställningar samlade man in pengar genom att rökande medlemmar bortauktionerade cigarrsnoppar.

1897-1912 vilade sällskapet, men sedan återupptogs verksamheten igen. Från 1922 var Eric Nelsson ordförande under väldigt många år.

Kläder, skor och kalas
Varje år fick 10 barn kläder vid en särskild fest i societetshuset (hotellet) söndagen före jul. En annan uppgift gör gällande att kalaset gick av stapeln på trettondagsafton. De första årtiondena delade man ut hela klädgarderober. Därutöver fick barnen kaffe, kakor, julgröt och pannkaka. I modern tid tonades matinslaget ner och man delade istället ut godispåsar. Självklart fick barnen också roa sig med dans kring granen.

I takt med att kläder blev allt dyrare så övergick man allt mer till att dela ut skor och ytterkläder. För att skorna skulle kunna användas länge fick barnen i regel på tok för stora skor. Trots vår tids ökade välstånd så var sällskapet aktivt ända till 1985. Alla som har barn vet vilken stor utgift barnkläder är, så egentligen är det nog inte så konstigt.

När sällskapet upphörde 1985 så fick Lions överta det som fanns i kassan.