Tränaren är gud

I kölvattnet efter Nybro Open har det uppstått en del funderingar kring tränarens makt och spelarnas inflytande. Jag har egentligen redan kommenterat saken, men ska göra ytterligare en personlig reflexion.

Att fullgöra sina plikter

Låt mig få börja med att säga att jag finner det självklart att spelare fullgör sina plikter – tränar, spelar matcher, respekterar tränare, medspelare, motståndare, domare etc och i övrigt lever upp till det uppträdande som kan förväntas i en idrottsförening. Men hur ska man i övrigt se på relationen mellan spelare och tränare?

Jag försvarade tränarens auktoritet
När det blåste kring GIF:s tränare Anders Jonsson förra säsongen så var jag en av få som försvarade honom. Det berodde dels på att jag gillade Anders, men också på att jag sedan barndomen har en ingjuten inställning som säger att man respekterar tränaren. Tränaren har när han blev tränare fått mandat att bestämma. Jag vet inte varför jag har en så odemokratisk syn då jag på alla andra områden har en helt annan mer demokratisk syn.

Tränaren är gud
Frågan är om det i någon annan civil sektor finns ett så utvecklat hierarkiskt kommandosystem som inom fotbollen, spelarråd till trots. Tränaren är gud. Jag minns med sällsynt fasa barndomens träningar när tränaren gormade och skrek, samtidigt som han med öppna ögon tillät grym sk kamratfostran, vilket i själva verket var mobbning av de spelare som inte höll måttet eller gjorde misstag. Gormandet liknar jag utan tvekan vid att utsätta någon för elektriska stötar för att därigenom eliminera felen. Så man kan undra varför jag överhuvudtaget ärar tränare och följer GIF. Förmodligen för att klubbkänslan väger tyngre.

Komplikationer
Nu är det förstås så att det förmodligen behövs en hierarki inom fotbollen. Man kan inte rösta om allt. Det skulle bli kaos eftersom spelarna tycker olika. Tränaren måste få ha det avgörande inflytandet. På högre nivåer verkar det givet att tränaren är en slags gud som styr och ställer tills han får sparken. I gärdsgårdsserierna är det nog inte lika enkelt. Där kommer tränaren in i en dunkel redan existerande hierarki där vissa familjer och släkter har varit med och styrt i generationer. Det är inte lätt att agera gud när andra vill göra dig till marionett.

Ändå kan man ju ställa sig frågan om det demokratiska inslaget inte skulle gå att utveckla. Kanske skulle man våga testa nya modeller med än större spelarinflytande. Eller så har spelarna redan för mycket inflytande. Jag vet inte. Man får väl hoppas att dagens ledarutbildningar lär ut andra ideal än dem som rådde när jag växte upp. Men helt övertygad är jag inte.

Kanske är det sunt att det stormar i GIF ibland. Det tyder på att folk vågar säga vad de tycker. Kanske borde jag vara mer rädd för föreningar som alltid visar upp en fin enig yta utåt. Det kanske bara är ett tecken på en fungerande kommandostruktur.

Avslutningsvis känner jag mig övertygad om att GIF just nu har de bästa tränare man kan få både på herr- och damsidan.