Kroppens kommersialisering och hälsan som klassmarkör

I min nyårskrönika deklarerade jag att jag avsåg att gå ner i vikt genom att gå promenader och ändra i kosten. Betyder det att jag har blivit en del av tidens absurda och överdrivna fokusering på vikt, utseende och personlig hälsa? Knappast, och jag ska förklara varför man rent analytiskt bör skilja på två aspekter av temat.

Fördubblad vikt

1992 vägde jag 65 kg. 2012 vägde jag 120 kg. På 20 år har jag alltså nästan fördubblat min vikt och lagt mig till med bukfetma. Lägg därtill att jag har ytterst smal benstomme. Min kropp mår helt enkelt inte bra av övervikten. Jag är 194 cm lång, så jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg. Detta är fakta, och om jag vill gå ner i vikt så är det ingenting annat än sunt. Man får inte bli så gnostisk eller antikroppsfixerad att man föraktar kroppshyddan.

Välfärdsövervikt
Det leder fram till de två aspekter av ämnet som jag tror man bör skilja på. Min övervikt är ett exempel på den välfärdsövervikt som vårt samhälle genererar. En majoritet utav oss går inte längre bakom plogen och utför inte fysiskt ansträngande arbeten av något slag. Vi har istället stillasittande jobb, vilket kräver att man kompenserar kroppen med motion. Vårt välstånd gör också att vi har möjlighet att äta betydligt mer än vad vi borde i förhållande till hur vi rör oss. TV och Internet har dessutom förändrat våra fritidsvanor. Detta märks allt mer även i den yngre generationen. När jag var barn fanns det kanske någon i varje klass som rent genetiskt var lite kraftig, men nu lär det vara fler. Det här är ett samhällsproblem som man självklart måste våga diskutera och ha strategier för.

Kroppens kommersialisering

Men så har vi en annan aspekt som avser den sjuka fixering vid utseende och hälsa som dagens egosamhälle genomsyras av. Kroppens och hälsans kommersialisering.  Inte minst populärkulturen och reklamen ställer upp kroppsliga ideal som bortser från de naturliga variationer som finns. Särskilt allvarligt är det när idealet för unga tjejer är att vara trådsmal. Det finns säkert en liten del tjejer som rent genetiskt är trådsmala och då ska de ju vara det. Men för de flesta torde det vara mer runda former med stora variationer som gäller. Och pojkarna har nog sitt. Jag minns när jag var ung och såg ut som ett benrangel när idealet var att vara bredaxlad och muskulös. Det skapade stora komplex.

Klassmarkörer
I denna trend finns också en egocentrisk hälsofixering (även den mentala hälsan har kommersialiserats genom diverse New Agemetoder) där man faktiskt har börjat värdera människor efter hur bra de lyckas se ut som idealen. Arbetsgivare anställer hellre en smal än en tjock, visar undersökningar. I en mening har det blivit en av vår tids nya klassmarkörer. I äldre tider visade du klass genom huset eller bilen. Idag visar du klass genom gymkortet, udda kostvanor och rätt meditationsteknik. På 1700-talet var det status att vara vit och överviktig, eftersom det visade att du var så förnäm att du slapp jobba utomhus och kunde äta gott. Idag är det tvärtom.

Tyvärr är det nog så att välfärdssjukan, som måste diskuteras, kan spä på den osunda hälsofixeringen. Den ena extremen stärker den andra, vilket förstås blir ett dilemma. Vi har hemma hos oss kunnat se ett tydligt samband på så sätt att vår genetiskt mycket smala dotter, som mår väl av att äta mer, ändå äter mindre hemma efter att skolan har haft hälsotema med fokus på kost.

Bort från extremerna
Nå, de senaste rönen är visst att de med lite övervikt lever längre än trådsmala. Det kan måhända vara en tröst som nyanserar diskussionen. Men det lär inte kunna bli en ursäkt för att negligera de välfärdssjukdomar som vi dras med.

Det bästa vore om samhället kunde komma bort från extremerna. Dels behöver vi hitta tillbaka till en sund människosyn där man kan känna sig trygg och ha en normal självkänsla. Dels tror jag man tydligare skulle lyfta fram den gamla hederliga kostcirkeln. Rör man på sig i lagom dos och äter efter nämnda cirkel så tror jag de flesta skulle må ganska bra.

Men en sak gör mig lite dyster. När jag var ung gjorde vi uppror mot vuxenvärldens sätt att leva inrutade trista lagomliv. Idag skulle det behövas ett uppror mot kroppens kommersialisering. Men jag ser inga tendenser till det.

Hur går det då med mitt viktprojekt? Tja, jag har börjat gå långa promenader. Efter en kvarts promenerande får jag så ont i korsryggen att jag skulle kunna skrika av smärta. Men jag fortsätter att gå även om jag staplar fram som Ringaren i Notre Dame. Lägg därtill ont i revben och hälar. Tur att man har hög smärttröskel. Förhoppningsvis minskar smärtan när kroppen har vant sig, om jag nu inte hinner få hälsporre först.