Mönsterås på TV - problematiskt koncept

Mönsterås har fått vara med på TV. I programmet ”Anders tar parti” åker komikern Anders Jansson ut till de orter i landet där varje riksdagsparti är starkast, och så kontrasteras det mot partiets mer knackliga framgångar på riksplanet.

Problematiskt koncept
Konceptet är problematiskt, då det i utgångsperspektivet redan är klart att partiet är framgångsrikt på orten man besöker. Det betyder också att man blir okritisk mot partiet lokalt eftersom hela idén går ut på att den lokala succén ska bli en kritisk udd mot partiet på riksplan. Det finns alltså inget intresse av att gräva djupt och kritiskt granska partiet på lokal nivå, bara förklara dess framgång.

Mönsterås - ett dansband
Och besöket i Mönsterås blev tyvärr riktigt okritiskt och tramsigt på alla plan. Det blev bara det gamla vanliga om Rolands popularitet och folkligheten. Precis som om hela Mönsterås vore ett trivsamt dansband där alla tycker lika.

Mycket saknades
Oppositionen S (som inte kallar sig opposition) fick bara uttala sig om skillnaden mellan C på riksplan och lokal nivå, vilket blev en indirekt hyllning till C lokalt. De medverkande journalisterna hade inte mycket till kritiskt perspektiv att bidra med, även om Åsa Borefur klagade på avsaknaden av debatt. Där hade det kunnat bli spännande, men Svt följde inte upp de trådar som med en fördjupning hade kunnat bli intressant. Den riktiga oppositionen (MP och V) fick inte vara med överhuvudtaget. Hade man bemödat sig om att gräva lite hade man kunnat hitta mycket om hur Centerpartiet utövar sin makt mot oppositionella eller belysa den toppstyrning som finns bakom den ödmjuka ytan. Och varför inte ett historiskt perspektiv som belyser den svenska kommunala samförståndskulturen och hur det (inte) går ihop med ett demokratiskt system som bygger på olikheter och debatt.

Ibland fick vi se ”vanliga” Mönsteråsare i bild. Men varför fick de inte prata? Varför fick inte de folkliga rösterna komma fram och ge programmet lite ostädad dynamik? Nej, det här var ett riktigt bottennapp från Svt. Och Anders Jansson som var så suverän i Starke Man, visade hur illa det kan gå när politiskt okunniga får göra program om politik. De förstår inte att programmets kontrast mellan riksplan och lokal nivå blir en okritisk hyllning till partiet lokalt och därmed ett inlägg i den lokalpolitiska debatten. Jag har ännu inte träffat en sosse eller miljöpartist som tyckte om programmet.

Som kuriosa kan nämnas att Anders Jansson kallade Roland Åkesson för bygdens son. Vad jag vet flyttade Åkesson in till Mönsterås kommun 1979. Det tycker jag i och för sig är intressant, att man faktiskt kan komma utifrån och nå politiska framgångar.

Lokaljournalistikens dilemma
I övrigt noteras att en av bygdens journalister spelar i samma rockband som kommunchefen och kommunens ekonomichef. Det är ungefär som om Janne Josefsson skulle lira i samma rockband som Fredrik Reinfeldts närmaste tjänstemän. Jo, men även journalister måste väl få ha ett privatliv, invänder kanske någon. Självklart, men det går inte att komma ifrån att yrket kräver ett extraordinärt omdöme. Nu har vi ju två journalister till i Mönsterås som väl får sköta den kritiska granskningen av kommunens topptjänstemän i framtiden. De val man gör innebär också att man får träda tillbaka från vissa områden. Det är dilemmat med lokaljournalister som bor på samma ort de ska bevaka. Hur ska man kunna leva ett normalt liv och samtidigt kunna genomföra kritiskt granskande journalistik när man själv till slut blir en del av de nätverk man ska granska? Jag ställer frågan analytiskt och inte anklagande. Det allra värsta är att de flesta i Mönsterås inte ens lär tycka att det här är ett problem.

Problemet brukar annars vara störst inom sport- och nöjesjournalistiken där skribenterna ofta känner de idrottsmän eller artister de skall skriva om. Där blir det ofta en form av okritisk hyllningsjournalistik. Jag kan förresten lova läsekretsen att jag inte känner de personer som ligger bakom de skivor jag recenserar här på bloggen. Skulle jag göra det, så lovar jag att berätta om det, så att ni vet att jag är jäv.

Jo, jag vet att en och annan kommer att ta illa vid sig att jag skriver om journalister. Men de är i en maktposition. Jag når 200 läsare per dag och behöver inte be om ursäkt om jag nämner makthavare som journalister. Här kan vem som helst som vågar lämna sin anonymitet kommentera. Journalister når tusentals läsare och det är ytterst svårt att få in en rättelse i tidningen.