"Jag har befogenheter" - om vikten av civilkurage mot skräcködlor

”Jag har befogenheter”, sa den unga socialsekreteraren på det mörka lilla instängda kontoret när vi vägrade låta dem komma i närheten av vårt barn.

”Hur kan du vara så naiv att du tror att jag låter dig komma i närheten av mitt barn efter den skada ni åsamkat min familj. Du kan ta dina befogenheter och stoppa dem vart du vill”, sa jag, hela tiden beredd att vidta åtgärder för att kunna lämna lokalen och rädda mitt barn från denna skräcködla som trots att hon knappast passerat 30 år, och rimligen inte visste särskilt mycket om livet, trodde att hon kunde ta kommandot över oss. Jag skulle hellre låta mitt barn se skräckfilm nonstop en hel vecka än möta denna dam på tu man hand.

Ja, våra erfarenheter av svenska myndigheter har en del i övrigt att önska. Lägg därtill 4 år av tafatthet inför mobbning i skolan, innan det äntligen lugnade ner sig. Schabblet och bortförklaringarna var oändliga och jag kan inte än idag säga att vi fått upprättelse. Man riktar så lätt strålkastarljuset någon annanstans. Vi är ju så besvärliga föräldrar och är det inte så att ert barn är så annorlunda.

Jo, men det är ju så det är i Sverige. Föräldrar som säger ifrån betraktas av skolan som besvärliga och mobbning förklaras utifrån offrets egenskaper. Så sent som idag kunde man på lokaltidningens Mönsteråssida läsa om hur klandervärt en skola hanterat mobbning i skolan. Istället för att ta itu med mobbarna, har man gett underliga direktiv till den drabbade. Mönsterås och kanske Sverige i ett nötskal. Det mest lämpliga ord jag kan komma på är ”perverst”. Priset alla får betala för mobbning är så oändligt högt. Efter några års utsatthet finns det ingen Quick fix för själen.

Samma fenomen av misstro och bortförklaringar har jag många gånger, om än inte alltid, mött inom vården. Man får liksom alltid kämpa innan man får hjälp, om man nu får hjälp. Undantaget är diabetesvården i Mönsterås som hittills får gott betyg.

Vad är det som gör att tjänstemän och myndigheter som finns till för oss, ändå så ofta har förlorat sin humanitet och blivit översittare eller förlorat den inre kompassen för rätt och fel? Vad är det som gör att vi föräldrar måste skydda oss och våra barn?

Är det en viss sorts människor som söker sig till att bli socialsekreterare eller blir man sådan i den miljön?  Hemskt när generaliserande omdömen om hela yrkesgrupper verkar stämma.  Vad är det som gör att skolorna så ofta hittar ursäkter och gör allt för att slippa ta sitt ansvar? Varför får ledande tjänstemän som inte gör sitt jobb fortsätta på sina tjänster? Frågorna är som vanligt många och några svar lär vi inte få.

Som förälder ser jag det som min främsta uppgift att ge kärlek och stöd både i nuet och inför framtiden. Ibland är det en ojämn kamp. Men det handlar också om att föra vidare vissa grundvärderingar. Det kan handla om människovärdet och rätt och fel i olika lägen. Men…som världen ser ut måste man också lära ut civilkurage mot svenska myndigheter. Det finns alldeles för många skräcködlor där ute.