De mest förnedrande minnena från skoltiden var faktiskt inte de sadistiska elever man råkade ut för. Jag gick i en trevlig klass som gav andrum från plågoandarna. Nej, det värsta var när lärarna svek. Dagens minne har av en olustig anledning poppat upp de senaste dagarna då samma princip tillämpas ännu i Mönsterås.
Jag hade haft gympa och skulle ta på mig mina kläder. Till min stora skräck fanns de inte på sin plats. De vanliga psykopaterna i B-klassen stod och flinade, så jag begrep ju vilka det var.
Efter en hel del letande så hittade jag kläderna, men kom givetvis rejält för sent till efterkommande lektion. Likväl var det jag som fick hemanmärkning (telesamtal till morsan) medan psykopateleverna kom undan helt och kunde lugnt fortsätta sina sadistlekar.
Idag straffas elever på i grunden lika sätt. Elever kanske kommer för sent för att de har blivit mobbade eller förlorat nån vän och därför inte mår bra och är lite ofokuserade och ledsna. Ändå straffas de av lärare med offentliga tillrättavisningar (vilket kan vara direkt livsfarligt att utsätta redan ledsna barn för) och straffminuter. Man visar ingen hänsyn till barn med särskilda behov och saknar psykologisk insikt.
Nu är jag med i vissa nätverk och vet att jag inte är den förste som har dessa erfarenheter. Redan på Mölstad så var huvudregeln att de föräldrar som ställde krav målades ut som besvärliga och så gjorde de allt för att leta småfel på ens eget barn. Ibland blev det rent patetiskt. Plötsligt skulle vi diskutera att hon bitit av ett suddgummi och liknande. Syftet var givetvis att trycka till oss det lilla dom kunde i alla fall, så att vi skulle tystna.
"Gympaklädersdoktrinen" är ännu alive and kicking.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar