Jag fick en fråga om jag inte är rädd efter incidenten vid rondellen igår då en man klev ur sin bil och gick hotfullt mot mig. Svar: inte ett dugg, och jag ska förklara varför. Svaret har två dimensioner - en praktisk och en mental.
1. Den praktiska orsaken till varför jag inte är rädd för överviktiga män med långa hakskägg är att jag inte kan slåss. Hade jag kunnat slåss så hade jag givetvis förlorat. Men i och med att jag inte kan slåss så har jag tänkt ut alternativa strategier som är mycket mer effektiva än nävarna. Jag har alltid peppar med mig ute, och vet hur man effektivt får in det i en eventuell motståndares ögon innan han ens hinner reagera. Peppar vinner alltid över råstyrka. Därtill kan jag några jäkligt effektiva självförsvarstekniker som också skulle kunna användas i en nödsituation. Det betyder inte att jag kan slåss, bara att jag vet vad jag ska göra för att sätta en angripare ur spel.
2. Den mentala orsaken ser vi på bilden nedan. Som barn omgav jag mig med fina människor som lärde mig att se både mitt och andras människovärde. De lärde mig att inte vara rädd för andra (även om jag var ganska rädd för ett par grabbar på Industrigatan). Förutom min far och undertecknad ser vi här Erik, Aina och Alvar på torget. Man var alltid välkommen, alltid sedd, alltid föremål för genuint intresse. Föredömen vad gäller livsstil. Föredömen i generositet. Föredömen att värdera vardagens göromål. Föredömen i att inte ställa sig in. Föredömen i att inte göra skillnad på folk. Alvar, Aina, Erik och Torget för alltid i mitt hjärta. Därtill givetvis mormor som alltid ingav den där känslan av okuvlig kampanda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar