2 juli 2017

Självömkan

Självömkan. Smaka på ordet. Självömkan är förmodligen det värsta du kan ägna dig åt i vår kultur. För några årtionden sedan var det fult att satsa på sin karriär eller sin egen framgång. Den sortens egotrippar sågs inte med blida ögon. Men idag har självömkan övertagit tronen för egoförsyndelser. Självömkan leder nämligen inte framåt, tror folk. Människan liksom fastnar i ett passivt ”tycka-synd-om-sig-själv”-läge. Kanske man rent av riskerar att bli samhället till last. Det är fel. Självömkan har flera och betydligt intressantare dimensioner som sällan blir belysta.

I själva verket är självömkan den ultimata utmaningen mot jantelagen. Självömkan betyder ju egentligen, om man skrapar lite på ytan, att man anser sig vara värd något bättre. Det är ett sätt att markera sitt värde. Klart det sticker i ögonen om man säger att livet borde ha gått skonsammare fram med mig för jag hade förtjänat det.

För det andra bär självömkan också ofta ett frö av samhällskritik. Vad är det egentligen för ett samhälle vi lever i när så många går omkring och far så illa att de tycker synd om sig själva? Varför har de inte funnit en plats och ett liv där de trivs? Bottnar det bara i egna felval som de mest extrema ansvarsexistentialisterna säkert skulle mena? Eller kan det finnas någonting i vår tid som bidrar till såväl rotlöshet, utanförskap, familjetragedier som självupptagenhet? Givetvis ska vi inte gå tillbaka till flummet på 60- och 70-talen då allt var samhällets fel, men om så många delar av samhällskroppen far illa så kan det knappast bero på att så många fler enskilda individer plötsligt har börjat fatta fel beslut i sina liv.

Det som ändå gör att självömkan provocerar så mycket i vår tid bottnar i den självgodhet som många bär på. ”Se, här, jag har minsann också drabbats av livet, men fått bita ihop. Vi råkar alla ut för sorger och motgångar. Du ska inte tro ditt öde är unikt”.

Ja, ungefär så kan det låta. Man får helt enkelt inte tro att man drabbats mer och värre än andra. Det är den största synden. Förunderligt nog kan man tycka, då det ju inte krävs någon större klarsyn för att se att somliga drabbas mer än andra. Livets bördor är definitivt inte rättvist fördelade.

För egen del anser jag mig ha drabbats av en hel del i livet utan egen förskyllan, även om jag givetvis har orsakat en del själv också. Nu har jag haft nåden att inte fastna i självömkan, även om jag inte är helt befriad. Den ger faktiskt en hel del energi och bidrar till min kreativa sida som för mig framåt, även om jag har andra drivkrafter som väger tyngre.

Men att jag kan hantera det hyfsat beror mer på Gud än mig själv. Enligt min kristna tro är livet en gåva där man ger sig själv i tjänst för andra, så det är det tänkandet som gett perspektiv. Jag har alltid en grundläggande tacksamhet för livet. Men livet är oerhört orättvist. Kanske främst i ett globalt perspektiv, men även inom Sveriges gränser.

Men mår man dåligt finns det väl inget mer provokativt än folk som alltid säger "Det kunde varit värre. Se på hur man har det i.....se på den och den...." Givetvis är det bra om man kan sätta in sitt liv i ett historiskt perspektiv och vidga sina vyer, men allt lidande är i en mening personligt. Därför ska man inte ha dåligt samvete för sitt eget lidande bara för att det finns andra som har det än värre enligt en ytlig betraktelse utifrån.

Nu är det hög tid för mig att gotta ner mig i min nackspärr, alla mina andra krämpor och allt annat som tynger mig.

Nog om detta och jag avslutar med mästaren i ironisk självömkan.


1 kommentar:

Hej sa...

Väldigt uppfriskande läsning, har aldrig förstått varför självömkan anses vara så fult.