En trygg plats

När jag var barn plågades jag alltid av en malande oro när jag lekte utomhus. Alltid den där underliggande rädslan för att de ”farliga killarna” skulle komma och slå mig. Hur roligt vi än hade så var man alltid vaksam, såg sig alltid omkring, valde bort vissa områden där riskerna var större.

Två av grabbarna jag aktade mig för bodde på Industrigatan. Här byggs området på 1950-talet.

Den känslan är idag borta och det beror inte bara på att jag har blivit äldre. Ingår du inte i något kriminellt gäng så är Mönsterås en väldigt trygg plats att leva på (lyft nu inte fram de olyckliga undantagen för sådana finns alltid) jämfört med 30 år sedan, 100 år sedan och 400 år sedan. Våldsbrotten är färre. Ungdomarna sitter i högre grad inomhus framför sina datorer än är ute och super och härjar. A-lagarna har på gott och ont flyttat inomhus och raggarna är i regel snällare än i mina deckare. Observera att Mönsterås även är en tryggare plats för kvinnor, och min fru går kvällspromenader utan någon rädsla.

Visst händer det att jag får hot och hatmejl från överförfriskade sk Sverigevänner, men jag får ärligt säga att det är marginella företeelser som inte skrämmer mig.

Min vän Peo och jag i unga år. Inne var vi sällan.

Jag framför familjens bil på 1970-talet vid Kaninbacken/Torget. Där i hemmakvarteren var man ganska trygg.

Vår och höst är egentligen de bästa årstiderna om man vill åka runt och titta på historiska platser. Nu är det för mycket grönt som är i vägen. Fästingbett, getingstick och till och med ormbett är vardagsmat för en historiker som är ute i markerna sommartid. Men ibland försöker jag. 2009 var jag vid en ödegård i Fälle. Kameran var hemsk den dagen, men jag har nu lyckats få bilderna något ljusare, så sista i inlägget kan ni se några foton från mitt besök där.

Annars får jag önska en trevlig helg! Veckans låt blir EBTG med Understanding.