12 december 2018

Sprickor och soldatliv

Somliga gör allt för att hitta den där sprickan i fasaden hos andra, eller så vill de så gärna se diskrepansen mellan den perfekta ytan och hur det egentligen är. Precis som om det vore hyckleri att ha en fasad som inte helt överensstämmer med hur livet verkligen ser ut. Men det är inte hyckleri, utan bara självbevarelsedrift. Ingen lever helt öppet och genomskinligt. Det skulle aldrig fungera i en värld där allt för många letar svagheter och brister.

Försöker summera året som snart gått. Det tjänar kanske inte mycket till, men det är ett sätt att försöka få perspektiv.

2018 blev väl i en mening det lugnaste året på länge. Skolan är det som tar mest energi och den där tiden för återhämtning finns egentligen inte. Lugnet beror ju på det arbete vi lägger ner. Det infinner sig ju inte utan stora ansträngningar. En del lärare svarar inte ens på mejl där nere. Borde betraktas som tjänstefel och ytterligare något jag måste ta itu med inför sista terminen. En fungerande kommunikation är A och O för oss som har barn med särskilda behov. Annars är det förstås så att lärande är ett livsprojekt och det mesta lär man sig genom egna studier utanför skoltid.

Det relativa lugnet till trots har jag känt mig något mer nedstämd än vanligt. Lite smått melankolisk har jag väl alltid varit, men det här smyger sig på lite mer än jag vill. Men det är alla år av kamp som till slut tar ut sin rätt och allt man samlat på sig sipprar upp till ytan. Var och varannan vecka kan man läsa artiklar i tidningarna från moraliserande människor som menar att vi föräldrar ska sluta skylla på skolan och andra instanser och istället ta eget ansvar. Tja, är det något vi har gjort alla år, så är det just att ta ansvar. Men vare sig skolan eller landstinget har varit närheten av de lagstadgade insatser som vi har rätt till enligt det samhällskontrakt vi i demokratiska former beslutat om. Så när människor som lever under helt ”normala” omständigheter försöker tala om för oss andra hur vi egentligen ska vara, så blir det bara patetiskt. Men som förälder får du aldrig bekräftelse annat än från andra föräldrar som är i samma sits. Man blir med åren en tämligen tuff cowboy. Livet är alltid mer eller mindre en krigszon bildligt talat.

På det yrkesmässiga planet känner jag mig ganska tillfreds. Jag har skrivit en bok om de museala byggnaderna i Elgerum och på Nynäs på uppdrag av hembygdsföreningen. Den är på tryckeriet och kommer i bokform framåt januari/februari. Även om den är skriven på uppdrag är jag stolt över den. Jag har verkligen gått till källorna och gjort vad jag har kunnat.

Annars är det ju föredragen som jag brinner för mest. De två nyskrivna för i år var "Mönsteråskvinnor under 400 år" och "Hus och människor i det gamla Mönsterås". Det första om kvinnorna kändes viktigt och fyllde en kunskapslucka. En del har sedan frågat om jag inte kan hålla ett motsvarande om männen. Jo, visst kan jag det. Frågan är bara varför när det räcker att läsa Mönsteråsboken från 1963 som till 98% handlar om just män. Men föredragen går bra och ger fulla lokaler och mer än så. 

Under året blev jag också utsedd till kommunens kulturstipendiat med motiveringen "För sitt fängslande berättande och skrivande i en rad olika kategorier så som kulturhistoria, deckare och allmän humaniora. Jonny får oss med sin humor och skarpsinnighet att leva oss in i tänkvärda, och ibland dråpliga historier."

Min första reaktion var typisk svensk. Inte jag. Det finns andra som förtjänar det bättre. Och genast for ett tiotal personer och en hårdrockgrupp genom mitt huvud. Men efter en stund tänkte jag att va fan. Dom vill ge mig det här och jag har trots allt jobbat en del för kulturen under många år under pressade omständigheter. Så jag ska ta emot det i fullmäktige den 17 december. Egentligen gick det bra å yrkets vägnar redan på Växjötiden. Vill minnas att jag hade 4,98 i betyg av 5 när studenterna fick säga sitt om mig som lärare på högskolan. Det var självklart att man utsatte sig för den öppna prövningen efter en kurs. Gör dagens lärare på grundskolan samma? 

Men självklart är dagens framgångar en liten revansch när jag betänker alla som dömde ut mig under barn- och ungdomsåren.










Inga kommentarer: