Försöker summera året som snart gått. Det tjänar kanske inte
mycket till, men det är ett sätt att försöka få perspektiv.
2018 blev väl i en mening det lugnaste året på länge. Skolan
är det som tar mest energi och den där tiden för återhämtning finns egentligen
inte. Lugnet beror ju på det arbete vi lägger ner. Det infinner sig ju inte
utan stora ansträngningar. En del lärare svarar inte ens på mejl där nere. Borde betraktas som tjänstefel och ytterligare något jag måste ta itu med inför sista terminen. En fungerande kommunikation är A och O för oss som har barn med särskilda behov. Annars är det förstås så att lärande är ett livsprojekt och det mesta lär man sig genom egna studier utanför skoltid.
Det relativa lugnet till trots har jag känt mig något mer nedstämd än
vanligt. Lite smått melankolisk har jag väl alltid varit, men det här smyger
sig på lite mer än jag vill. Men det är alla år av kamp som till slut tar ut
sin rätt och allt man samlat på sig sipprar upp till ytan. Var och varannan
vecka kan man läsa artiklar i tidningarna från moraliserande människor som
menar att vi föräldrar ska sluta skylla på skolan och andra instanser och
istället ta eget ansvar. Tja, är det något vi har gjort alla år, så är det just
att ta ansvar. Men vare sig skolan eller landstinget har varit närheten av de
lagstadgade insatser som vi har rätt till enligt det samhällskontrakt vi i
demokratiska former beslutat om. Så när människor som lever under helt ”normala”
omständigheter försöker tala om för oss andra hur vi egentligen ska vara, så
blir det bara patetiskt. Men som förälder får du aldrig bekräftelse annat än
från andra föräldrar som är i samma sits. Man blir med åren en tämligen tuff
cowboy. Livet är alltid mer eller mindre en krigszon bildligt talat.
På det yrkesmässiga planet känner jag mig ganska tillfreds. Jag
har skrivit en bok om de museala byggnaderna i Elgerum och på Nynäs på uppdrag
av hembygdsföreningen. Den är på tryckeriet och kommer i bokform framåt januari/februari. Även om den är skriven på uppdrag är jag stolt över den. Jag har
verkligen gått till källorna och gjort vad jag har kunnat.
Annars är det ju föredragen som jag brinner för mest. De två
nyskrivna för i år var "Mönsteråskvinnor under 400 år" och "Hus och människor i det
gamla Mönsterås". Det första om kvinnorna kändes viktigt och fyllde en
kunskapslucka. En del har sedan frågat om jag inte kan hålla ett motsvarande om
männen. Jo, visst kan jag det. Frågan är bara varför när det räcker att läsa
Mönsteråsboken från 1963 som till 98% handlar om just män. Men föredragen går bra och ger fulla lokaler och mer än så.
Under året blev jag också utsedd
till kommunens kulturstipendiat med motiveringen "För
sitt fängslande berättande och skrivande i en rad olika kategorier så som
kulturhistoria, deckare och allmän humaniora. Jonny får oss med sin humor och
skarpsinnighet att leva oss in i tänkvärda, och ibland dråpliga historier."
Min första
reaktion var typisk svensk. Inte jag. Det finns andra som förtjänar det bättre.
Och genast for ett tiotal personer och en hårdrockgrupp genom mitt huvud. Men efter en
stund tänkte jag att va fan. Dom vill ge mig det här och jag har trots allt
jobbat en del för kulturen under många år under pressade omständigheter. Så jag
ska ta emot det i fullmäktige den 17 december. Egentligen gick det bra å yrkets vägnar redan på Växjötiden. Vill minnas att jag hade 4,98 i betyg av 5 när studenterna fick säga sitt om mig som lärare på högskolan. Det var självklart att man utsatte sig för den öppna prövningen efter en kurs. Gör dagens lärare på grundskolan samma?
Men självklart är dagens framgångar en liten revansch när jag betänker alla som dömde ut mig under barn- och ungdomsåren.
Men självklart är dagens framgångar en liten revansch när jag betänker alla som dömde ut mig under barn- och ungdomsåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar