Öppenhet

Min blogg för numera en ganska så blygsam tillvaro, men den har förstås rört upp känslorna emellanåt under årens lopp. Det är som sig bör. Numera allt för sällan, kan jag kanske tycka.

Vad som upprört känslorna är olika, men den gemensamma nämnaren är att de inte tycker om att jag är öppen om vad som händer. De gillar inte transparens för att använda ett lustigt fint ord. Jag ska inte skriva om vad som händer i skolan, inte om min familj, inte om problem i kommunen, inte om det och inte om det. Listan skulle kunna göras hur lång som helst.

Tystnadens kultur är emellertid något väldigt obehagligt som konserverar det unkna och till slut kväver all verksamhet. Ingen vågar säga ifrån. Allt maler på som det alltid har gjort. Istället för att ta steg framåt och åtgärda saker, så ska det sopas under mattan och visas upp vackra fasader. Både som privat människa och som historiker är det bland det värsta jag vet.

Öppenhet är något som skapar förtroende och för utvecklingen framåt. Det är därför man lägger fram vetenskapliga arbeten med en opponent. Öppenhet, klarspråk, kritik, beröm, utveckling. I allt ledarskap och i alla kulturer (kommunens, skolans etc) borde det vara en självklarhet. Så är det inte.

Det är bland annat därför jag inte bara skriver historiska böcker, utan även deckare. Där får jag större utrymme att ta upp aktuella ämnen i tiden och lokalsamhället.