Dags för oss introverta att sluta ta skit

Det finns en myt om att vi som är introverta och lite ensamvargar skulle ha samarbetssvårigheter eller sakna social kompetens. Särskilt som vi ofta har integritet och vågar säga ifrån. Frågan är emellertid vilka som påstår det och vilka som tar sig friheten att definiera och utgöra norm. Sanningen är att extroverta fortfarande utgör normen i samhället. Men en vidsynt arbetsgivare ser de introvertas styrkor i en organisation.

Jag är introvert och har aldrig haft svårt att samarbeta på mina arbetsplatser. Tvärtom har jag alltid fått fina vitsord om inte minst mitt bemötande mot elever, låntagare och allmänhet. En arbetsgivare skrev att "...är en mycket god arbetskamrat och har tillfört mycket till vår goda stämning..."

Under årens lopp har jag också haft ett bra samspel med arbetsgivare och styrelse etc. De som förstår denna människotyp ger oss ganska vida ramar. Överhuvudtaget har jag aldrig haft konflikter med mina arbetsgivare, bortsett från två personer i hembygdsföreningen. Och där är jag bara en i raden som de stött sig med, även om härskarteknikerna blev väldigt tydliga gentemot mig. Även mot en annan kille som grät.

Jo, en gång sa jag ifrån i Växjö också och någon tyckte väl att jag inte riktigt behärskade de sociala koderna vid just det tillfället. Det gjorde jag säkert inte. Vi har ingen akademisk tradition i vår familj. I akademiska kretsar kan jag säkert framstå som lite oborstad. Det epitetet bär jag i så fall med stolthet. Men jag var som det står i ett intyg från Växjö ”väldigt uppskattad av studenterna”. Och innan andra gjorde kursutvärderingar i vårt ämne på högskolan så gjorde jag och Peter Danielsson det. På våra gemensamma kurser brukade vi landa på ca 4,8 av 5 i utvärderingsbetyg. På mina egna kurser hade jag till och med 4,9 en gång.

Under mina tio år på hembygdsgården var jag ansiktet utåt. Jag mötte skolklasser och historieintresserad allmänhet och fick uppskattning för mitt bemötande. Min servicenivå var högre än vad som hade varit nödvändigt. Jag hade också flera samarbeten med såväl enskilda styrelseledamöter som andra föreningar och kommunala verksamheter och flyktingar. Jag har absolut ingenting att skämmas för.

Varför skryter jag då om detta? Kanske är det hög tid att vi introverta jävlar börjar ta oss lite mer ton och inte accepterar att extroverta hela tiden sätter normen. En del använder nämligen det extroverta idealet som en härskarteknik. Jag är helt enkelt trött på det. Dags att det blir annorlunda. Låt ingen få betrakta dig som udda, annorlunda, för tyst, för osmidig. Dags att få hårdare panna.