Jag lägger ner mitt föreningsengagemang i hembygdsföreningen

Under tio år arbetade jag på hembygdsföreningen. Det var i mångt och mycket en väldigt rolig tid, inte minst mötet med skolklasser och åhörare vid föredrag. Jag såg mycket som var bra. Väldigt bra. Ideella insatser, fantastiska utställningar, trevliga evenemang och mycket annat. Hembygdsföreningen har flest antal medlemmar i hela länet och är i mycket en framgångssaga. Till största del trivdes jag väldigt bra där. Mötet med eldsjälar och människor med stora kunskaper om bygdens historia gav mycket.

Men som så ofta kan det lätt skapas en föreningskultur som blir sluten. Jag har under alla år varit lojal och försökt påverka internt, men känner att jag bara förlorar energi och lusten till historia. Och den lusten är så mycket värd för mig att jag tänker lägga mitt engagemang på sparlåga en tid. Det känns sorgligt, men till slut måste man rädda sig själv på något sätt. Förlorar jag glädjen till historia, så har jag inte mycket kvar som skänker mig avkoppling. 

Visst skulle jag kunna ta strid om varför vi medlemmar inte får läsa protokollen eller om varför man skänker material från arkivet som tillhör alla medlemmar utan att sammankalla till medlemsmöte först eller ens föra en dialog med arkivarien. Men jag har gett upp. Viktigare att få må bra och behålla den där lusten. Styrelsen vill fatta alla beslut själva och skydda sig själv från insyn. Det är deras val. Och eftersom jag inte trivs i den sortens toppstyrd organisation så har jag gjort mitt val.

Det räcker inte med att ha många medlemmar. Det åligger en styrelse att vara transparent, öppen för nya intryck, vara välkomnande och även värdera kvalitet. Om man istället väljer att bevaka revir så tröttnar människor oerhört snabbt. Ska en förening hålla sig vital krävs nytt blod och en mix av gammal erfarenhet och nya idéer. Man bör våga ta till sig ny pedagogik, skapa upplevelser, förnya tidskriften, utveckla utställningarna. Ha en vision om hur en modern hembygdsförening kan fungera även på lång sikt. Det kommer inga på sommarens guidningar, säger man. Ok, men ta bort dom då. Skapa ett helt nytt upplevelsebaserat koncept.

Ska man lyckas måste man kunna engagera medlemmar att arbeta för föreningen. Ge dom förtroende. Släppa in. Vara tillåtande.

Under de tio år jag jobbade där så hände det vid några tillfällen att jag blev utfryst eller utsatt för de mest bisarra påhopp. Från några få. Jag tvekar inte att använda ordet mobbning. Jag har pratat både med närstående och en kurator och de är helt eniga med mig om det. Det var inga vanliga konflikter som kan uppstå på alla arbetsplatser. Det är bara att pricka av punkt efter punkt på listan över det som karaktäriserar mobbning.

Nu handlade det egentligen inte om mig som person, utan om det jag representerar. Jag kom utifrån med akademisk utbildning och hade vissa kompetenser som kunde uppfattas som hotfulla. Jag riskerade att trampa in på revir. Och jag var naiv, hade idéer, ville bidra. Men jag fick den smärtsamma vägen lära mig att hålla mig på min plats. Bland det mest anmärkningsvärda jag råkade ut för, som var en direkt förolämpning av min yrkesheder, var när jag fick höra att jag jobbade för långsamt eftersom jag var så noggrann. En sa rakt ut att det hade varit bättre om jag hade jobbat snabbare med ett betydligt sämre slutresultat. Tiden var viktigare än kvalitén.

Människor har ibland undrat varför jag inte är med i redaktionskommittén till årsboken eller är med och väljer ut bilder till almanackan. Svaret har ni nu fått. Jag släpps helt enkelt inte in i de sammanhangen. Och det gör ingen annan heller.

Det senaste är att jag inte som medlem får ta del av styrelsens protokoll. Det är helt unikt i negativ bemärkelse att en hembygdsförening, som inte har några försvarshemligheter, inte låter medlemmar läsa protokollen. Den bristen på transparens är obegriplig. Föreningar var en gång demokratiska skolor där olika åsikter var kutym. Nu sluter de sig och är sig själva nog.

Nu är inte jag den ende som upplevt det så här. Det här handlar inte om någon vendetta. Hembygdsföreningen gör, trots det jag nämnt, ett fint jobb. Men jag har pratat med flera som en gång var aktiva, men som av liknande skäl slutat engagera sig. Och i långa loppet kommer det inte att fungera när medelåldern på de aktiva är en bra bit över 70 år.

Sedan ska sägas att det finns hopp. Där finns människor som också är helt prestigelösa och som har varit mycket lätta att samarbeta med.

Självklart kommer jag att stå kvar som medlem, men mitt engagemang kommer att gå på sparlåga tills det blir en förändring. Föreningen är min lika väl som någon annans. Kom ihåg att det är medlemmarna som äger föreningen och det som tillhör den.

Mitt historiska engagemang påverkas inte. Jag hittar alltid kanaler. Mina böcker ger jag ut själv, föreläsningar spelar jag in digitalt och jag kan starta upp en historisk förening om jag skulle anse det nödvändigt. Och riktiga föredrag är inte heller svåra att hålla. Det är bara att kontakta Klubb Kultur eller hyra en lokal själv. Allt går om man brinner tillräckligt för det.

Missförstå mig inte. Jag älskar Stranda hembygdsförening. Den finns i mitt hjärta och jag lämnar inte den. Jag tar bara en paus, för att kunna lägga min energi på något mer konstruktivt.