27 maj 2020

Drivkrafterna i livet och hur man bemöter människor som förminskar

Allt man gör ska göras i kärlek. Det som inte är gjort i kärlek lär brinna upp på domens dag. Kanske kan man i bästa fall bli räddad ändå av nåd. För nog finns det många och skiftande motiv i det mesta man gör. Visst är det roligt att betjäna andra, men man jobbar också för att något är intressant och ibland för att bevisa att man duger något till.

De är inte särskilt många, men de där som under årens lopp har sagt att man inte duger till något, att det aldrig kommer att bli något av en, att man har gjort det och det fel. Att man borde ha gjort si, trots att man visste att så var bäst. Hånflinen från skolans småpennalister. Alla kvartssamtal där skivnålen hade fastnat i samma hack varje år: "Han är så tyst. Han säger inget. Men om man frågar honom så kan han ju allt." "Jaha", sa mamma...."men om han nu kan allt, varför klagar ni då?!"

Men det räckte inte att kunna allt. Man skulle vara talför också. Men det fanns ingen anledning att öppna munnen i onödan. Fördelen med det var att folk lyssnade när man väl sa något. Jag minns när jag fick klassens uppdrag att formulera ett brev till rektorn att vi ville ha kvar en viss lärare. Han var väl inte van vid att en 15-åring kunde formulera sig i skrift, så det tog hus i helsike. Jäklar vilken utskällning jag fick. När vi träffades någon vecka senare var allt som vanligt igen och han var mycket trevlig.

De värsta fanns dock inte i skolans värld. Tvärtom hade jag många lärare som satte positiva avtryck. Men efter gymnasiet mötte jag i ett sammanhang en människa som sa: "Det kommer aldrig att bli något av dig, Jonny". Bakgrunden var att jag och en kamrat hade ett arbete som målare på en skola. På lunchen la vi oss på ett par bänkar för att vila ryggen. Då dök hon upp och började klaga på hur lata vi var. När jag försökte förklara varför vi låg på bänkarna, så tyckte hon väl att jag var uppstudsig och sa de beryktade orden. I en mening fick hon rätt. Någon karriär har jag inte gjort, men inte heller eftersträvat. Men jag har gjort annat i livet som jag känner har varit meningsfullt. Så i grund och botten slog hennes oförskämdhet inte in.

Sedan har det poppat upp en och annan råkopia av den där damen. De har väl inte uttryckt sig exakt som hon, men det har varit människor som har verkat i samma anda. "Du ska inte komma här och tro att du kan..." "Du framförde dina åsikter om oss i sociala media så nu tar vi ifrån dig nyckeln och dina uppgifter i arkivet. Det du gjort för oss och din kompetens bryr vi oss inte om." "Det där skulle du aldrig ha sagt..." "Det där var väl inte så bra..." "Det där tog för lång tid" "Du jobbar alldeles för självständigt". 

Samtidigt som man möter de där människorna som på något sätt har fastnat i sina träsk, så kommer också andra människor i ens väg. Som väl är. Huvudparten av de människor jag har mött i livet har varit väldigt trevliga. Inte minst i Mönsterås. Så man kan undra varför man överhuvudtaget minns de andra. Jag har inga större problem att förlåta. Det kan jag ärligt säga. Men mitt minne är alldeles för bra. Ofta önskar jag att det vore sämre. 

Hur ska man då bemöta dem som försöker förminska andra människor? Jag har nog testat det mesta och det finns ingen perfekt strategi. Det bästa kan ofta vara att stå stark och bara låta dem hålla på. Men ibland måste man stå upp för sig själv och det kan man göra på olika sätt. Skälla är en metod. Är man som jag en tämligen lugn och sansad människa så kan det ha effekt. Men då ska man vara så förbannad att folk fattar att det är allvar. Nackdelen är att vredesutbrott kan användas emot en eftersom man kan framstå som obalanserad och otrevlig. Det som föregick utbrottet vill de förstås inte tala om.

En annan metod är att intellektualisera, att lugnt framhålla fakta, ställa frågor, ifrågasätta. Den metoden är bra, men kan driva andra till vansinne. Särskilt om de inte har något vettigt att komma med.

Ibland behöver man inte ens göra något. Man kan låta livet tala. Förmodligen är det den bästa vägen att gå. Man ska inte krusa dem som inte vill en väl. Man fortsätter helt enkelt göra sitt jobb och samarbetar med öppna och vettiga människor. Mitt arbete och intresse har på ett och ett halvt år gett mig tre priser. Det är inget jag går omkring och skryter om, men heller inget jag skäms för. Och har jag en dålig dag så kan jag tillåta mig att tänka om dem som sa att man inte dög: "jaha, och hur många priser har du fått?". 

Min poäng är att man absolut kan använda motståndet man mött som en av många drivkrafter i sitt arbete. Mina främsta drivkrafter är ett genuint intresse och att få dela det med andra. När man gör sitt jobb och delar med sig så gott man kan så kommer man förr eller senare att möta människor som uppskattar det. Gott så. De som ville dig illa kan stå där i hörnet och sura. Man väljer själv var man vill vara.






Inga kommentarer: