Felval och välval

En del människor säger på fullt allvar att de inte ångrar någonting i sina liv. Jag får väl tro dem på orden, även om det verkar vittna om en något aningslös inställning till livet. Andra vägrar konsekvent att ens ställa sig frågan. De vill inte blicka bakåt utan försöker leva i nuet och se framåt, ofta med en påfrestande så kallad positiv livssyn som helst ska pådyvlas andra.

Det finns mycket som jag ångrar och mycket som jag inte ångrar. Några exempel ska jag ge. Först felvalen.

1. Att jag inte satsade på en yrkesutbildning. Jag har alltid studerat det som intresserar mig och i den meningen följt mitt hjärta. Det har medfört att jag förvisso går omkring med en del kunskaper i huvudet, men den kunskapen ger inga jobb. Hade jag varit mer strategisk så skulle jag först ha gått en yrkesutbildning, exempelvis till lärare eller bibliotekarie. Sedan kunde jag ha läst andra ämnen. Då hade arbetsmarknaden varit bättre. Särskilt i dessa dagar då facket har drivit på för att man ska ha exakt en viss utbildning för att komma ifråga för ett jobb. Förr fanns ofta flera ingångar. Ville man exempelvis bli journalist kunde man antingen gå en journalistutbildning eller gå den långa vägen och lära sig jobbet på golvet av mer erfarna läromästare. Samma öppenhet fanns i flera andra yrken. Idag är den möjligheten borta i de flesta fall.

2. Att jag i ungdomen sörjde över att jag saknade flickvän. Jag förstår inte varför jag under så många år upplevde det som ett stort problem och lade så mycket energi på att försöka lösa det ”problemet”. Jag har alltid haft en tendens till att vara ensamvarg så egentligen borde det inte ha stört mig. Mitt bestämda råd till unga människor är att inte låta avsaknaden av partner stjäla energi eller påverka självförtroendet.

3. Att jag inte sätter gränser tidigare. Det här är ett släktproblem. Vi är egentligen alldeles för snälla i min släkt på mammas sida, samtidigt som vi har en stark känsla för rättvisa. Det skapar ibland problem eftersom människor som vill trycka ner andra har ett väl utvecklat luktsinne och instinktivt hittar oss ”svaga” som de tror de kan trycka till…ända tills vi till slut säger ifrån. Då blir de chockade och intar alla möjliga bisarra försvarspositioner. Det hade ju varit så lätt att trycka ner och så plötsligt visar man att man faktiskt hade mänsklig värdighet.

Men just detta mönster kan jag se så tydligt i släkten. Mormor var oerhört snäll, så snäll att andra ibland kunde utnyttja det. Men när hon väl sa ifrån då var det ingen som sa emot. Och försökte de så hade de ändå ingen chans. När mormor väl tyckte att de hade suttit på henne tillräckligt länge hade hon en inre urkraft. Samma med min mor och även hos mig. Ska man kunna hantera detta, måste man lära sig att sätta sina gränser tidigare. För släpper du på garden och låter dig tryckas ner eller utnyttjas så kommer man att må dåligt även om man förr eller senare ryter ifrån.

Välval

1. Att bilda familj. Att som ensamvarg bilda familj var ganska oväntat, men väldigt nyttigt. Där finns värden som inga problem i världen kan sudda ut.

2. Att jag började skriva böcker och hålla föredrag. Jag har aldrig accepterat uppdelningen mellan arbetslös och i arbete. De perioder jag har varit en siffra i arbetslöshetsstatistiken så har jag aldrig varit utan arbete. Jag har alltid gått upp på morgnarna och jobbat, även om det inte alltid har varit avlönat. Det är ett sätt att hålla hjärnan i form, samtidigt som man bidrar med något till samhällsgemenskapen. Människovärdet är förvisso absolut och avgörs inte av om man arbetar eller presterar, men för välbefinnandet är det viktigt att göra något.

3. Att flytta tillbaka till Mönsterås. Efter 12 år i Växjö valde vi att flytta tillbaka till Mönsterås år 2000. Växjö hade högre i tak, men jag har fler känslomässiga band med Mönsterås. Det är verkligen min hembygd.

4. Att ha en generös attityd och inte pinka in revir. Jo, det är också ett val man gör. Jag försöker så gott jag kan att alltid dela med mig av kunskaper, bilder, forskarhjälp etc. Släpper gärna in andra i olika projekt där det är möjligt. Hellre går jag ett steg extra än att sitta kvar på arslet och låta andra gå åt mig.

5. Att jag alltid stått upp för min dotter i skolans värld. Det har varit påfrestande, men absolut nödvändigt. Alla vackra ord i dokumenten efterföljs sällan. Är det något hon en dag ska minnas mig för så är det att jag aldrig gav vika.