Min historia med hembygdsföreningen - slutord

Det är dags att berätta hela historien om mig och Stranda hembygdsförening. Inte bara för min skull utan också för att ge föreningen en chans att ändra kurs. Jag är inte ensam om att ha föreningen i sitt hjärta. Inte ensam om insikten att föreningen är mer än sin styrelse och att den borde vara rädd om sina eldsjälar och öppen för nya människor som vill engagera sig. Det här får bli mina slutord i frågan. Jag har inte mer att säga utan vill jobba vidare med det jag älskar - historia.

Jag vill börja med att tacka för det stöd jag fått pga hembygdsföreningens bemötande. Jag har förstås mina fel och brister som alla människor, men det ursäktar inte hembygdsföreningens agerande.

Vad är det då som har hänt? Ja, det är en lång historia med många dimensioner som i grund och botten handlar om revirtänkande och toppstyrning, om en styrelse som bygger en mur runt sig själv och sina egna små favoritprojekt.

På ytan är Stranda hembygdsförening en väldigt framgångsrik förening. Man har över 1100 medlemmar, vilket är klart flest i länet hur man än mäter. Man har också vissa regelbundna evenemang och utställningar. Om det bara handlade om det så skulle allt vara bra. Men bakom fasaden finns också något annat. Ett revirtänkande och en toppstyrning som gör att människor som vill engagera sig aldrig riktigt får chansen, såvida du inte saknar egna åsikter. Nya idéer integreras ytterst sällan i verksamheterna. Jag har jobbat där i tio år så jag vet. Jag fick ganska mycket gjort under de åren, men hade jag fått mer fria tyglar så hade det blivit mer. Mycket mer.

Stranda hembygdsförening är tyvärr också en historia om människor som stöts bort, som ger upp sitt engagemang, som upplever att de råkar illa ut om de klampar in i någons revir, ja till och med människor som grät när de förnedrades i arbetet. Själv fick jag uppsöka kurator vid ett tillfälle. Känslan är att man hela tiden måste tassa runt på tå för att inte hamna i onåd.

Två sorgliga exempel på hur föreningskulturen sänker kvaliteten är årsboken och almanackan. Hembygdsboken styrs helt av en enda person trots att det på pappret finns en redaktionskommitté. En redaktionskommitté ska inte skriva boken själv. Dens uppgift är att hitta skribenter som kan ge tidskriften bredd, kvalitet och spänst. Boken handlar numera bara om minnen. Det kan också vara viktigt. Vi borde prata med gamla människor mycket mer än vi gör. Men när minnen upptar en hel årsbok blir det ingen balans. Det är länge sedan vetenskapliga kriterier var ledstjärnan eller att äldre historia fick vara med. Jag vet flera som sörjer att årsboken har fått denna utveckling. Den är fortfarande trevlig att läsa för en liten krets som känner de personer som medverkar i minnesintervjuer. Men för historiskt intresserade som vill veta mer även om äldre epoker är den inte vad den en gång var.

Almanackan blir som den blir när en liten, liten krets väljer bilder, ibland av dålig kvalitet. Ingen har en chans att komma in i de världarna. Inte ens alla i redaktionskommittén bjuds in på samlingarna. Årets almanacka var dock något bättre än förra årets bottennapp.

Det är bara ett exempel. Jag ska kort berätta min historia.

Allt började egentligen 10 år innan jag började på gården. Kring sekelskiftet 2000 hade föreningen några som jobbade där via Arbetsförmedlingen. Så plötsligt drogs det ekonomiska stödet bort. Några i styrelsen ansåg att föreningen skulle ha råd att ha dom kvar ändå, andra menade att det inte var möjligt. De som jobbade där ville förstås stanna. Det hamnade i tidningarna och på årsmötet var det nära att styrelsen tvingades avgå.

Det värsta i denna historia var emellertid inte att människor gjorde olika ekonomiska bedömningar, för sådant kan ju hända. Det otäcka var att de som jobbade där blev illa behandlade av delar av ledningen. Ska bara ge ett exempel. En som jobbade där hängde av sig ytterjackan på tamburmajoren i köket. När hon skulle ta på den igen hade en i styrelsen hängt ut den i den iskalla farstun.

Hela den historien tror jag gjorde att styrelsen slöt sig. De som inte avgick alltså.

Jag började där i januari 2010 efter att ha varit arbetslös en tid. I början var det inga problem. Jag jobbade på med de uppgifter jag hade. Jag kom från den akademiska världen och var van vid att olika åsikter bröts och fick komma fram utan att man blev ovänner. Man diskuterade och kunde ha helt olika åsikter. Sen gick man och drack kaffe ihop. Ganska snart noterade jag att det inte fungerade så på hembygdsgården.

Det fanns vissa saker man inte fick skriva eller prata om. Jag försökte förklara att som historiker är jag förpliktigad att skriva om vad som har hänt även om det kan upplevas som känsligt. Svaret jag fick var att årsboken inte kunde ta med sådant som exempelvis det som hände i Mönsterås på 1960-talet i samband med den sk Mönsteråsskandalen. Årsboken skulle vara ”trevlig”.

Jag bestämde mig för att ge ut en egen bok om Mönsterås historia, vilket till en början inte landade i god jord. Ändå lyckades jag få Viktor Lund att skriva en artikel för årsboken, men fick då veta att det inte var min förtjänst. Detta trots att jag hade flera samtal med Viktor via telefon.

En i hembygdsföreningen kunde inte ens ta mild konstruktiv kritik. Jag blev helt utfryst av denna människa. Fick höra att jag var på hembygdsgården för att jag skulle lära mig hur man beter sig på en arbetsplats etc etc. Så var det förstås inte. Jag hade enbart goda vitsord från mina tidigare arbetsplatser. I alla intyg lyftes mitt goda bemötande gentemot allmänheten fram och att jag bidrog till gott kamratskap på arbetsplatsen.

Mitt misstag var att jag var naiv och trodde att jag fick bidra. Men revirtänkandet var så starkt att jag istället blev utmobbad. Det hela slutade med att jag var ytterst nära att förlora jobbet. Jag fick sedan veta att en annan man som erbjudit sig att korrekturläsa tidskriften bara fick göra det en gång. Han hittade några hundra språkliga fel som han i all vänlighet påtalade, men den tongivande i redaktionskommittén blev så rädd att han aldrig mer fick göra sitt proffsjobb. Att bygga en mur kring sig själv och årsboken var viktigare än att förbättra kvaliteten.

Det hela slutade med att jag fick flytta upp mitt kontor till övervåningen. Nu fick jag lite mer lugn och ro. Ett tag. Problemet var att min nya arbetsledare var väldigt lynnig till humöret, saknade historisk kompetens (hans utbildning var på ett helt annat område) och allt mer lade sig i mitt arbete i detaljer som han inte behärskade. Han försökte detaljstyra mig och var väldigt dominant. Ena dagen kunde jag få beröm bara för att nästa dag bli utskälld. Han var också noga med att med myndighet slå fast att allt jag producerade för hembygdsföreningen i form av föredrag och skrift tillhörde dom. Jag skulle absolut inte ha makt över mina egna ord. Dessutom fick jag inte skriva brev till styrelsen, utan skulle vara tvungen att gå via honom.

Jag mådde genuint dåligt av att han hela tiden bytte humör. När man hörde hans steg i trappan fick jag ångest för jag visste inte hur bemötandet skulle bli den dagen. Sakta bröts jag ned.

Kulmen nåddes när jag hade skrivit en artikel om Mönsterås historia som skulle vara med i nya Gods och gårdar. Eftersom det var en fin bok så var jag noggrann. Jag släpper inga texter som är hafsverk. Men då sa han att ”hade jag vetat att det skulle ta så lång tid för dig att skriva artikeln så hade vi inte gett dig uppdraget. Det hade varit bättre om du skrivit en sämre på kortare tid”.

Där var gränsen nådd. Jag sa ifrån på skarpen och försvarade min yrkesheder.

Mannen trappade upp trakasserierna mot mig och jag tvingades ta upp det med styrelsen. Där fick jag inte mycket till stöd, men fick i alla fall en ny arbetsledare som var mer smidig.

Nu var det inte bara jag som drabbades. En arbetskamrat till mig blev djupt förnedrad i sitt arbete. En dag sa mannen till honom ungefär så här: ”Se på arbetarna där (en firma var där och jobbade den dagen). Se hur dom jobbar. Dom kan verkligen arbeta. Lär dig av dom”.

En annan kollega hamnade också i konflikt med honom. Även andra som jobbade ideellt på gården råkade ut för honom. En i styrelsen sa till mig: ”han borde inte ha med folk att göra.”

Varför jag utsattes för detta berodde både på föreningskulturen med sitt revirtänkande och att en del inte passade som arbetsledare.

Ändå gjorde jag en del nytta under mina 10 år där. De jag mötte utanför styrelsen var mycket nöjda – skolklasser, äldreboenden, föreläsningspubliken. En del skickade tackkort. En del gav blommor. En del kom upp och pratade.

Vad gjorde jag då under tio år?

Jag drog fulla hus på varje föredrag. Det kom så mycket folk att alla inte kunde komma in. En gång körde vi spontant en extra föreläsning samma kväll. Dessa föreläsningar ökade historieintresset i Mönsterås och gav föreningen ett gott rykte.

Jag guidade skolklasser. Alla lärare var nöjda och bad ofta särskilt om att få mig som guide. 

Jag var också ute på pensionärsföreningar och äldreboenden, ofta flera gånger i månaden.

Jag scannade några tusen bilder från arkivet och gjorde dem tillgängliga för allmänheten.

Jag bytte ut tvättmedelskartongerna i arkivet mot mer arkivbeständiga.

Jag skrev en bok om föreningens byggnader. Till stor del på min fritid. Arbetstiden hade aldrig räckt till.

Jag bjöd alltid på god service när människor hörde av sig till föreningen m.m m.m

Människor utanför styrelsen har sett detta och värderat det. 2018 fick jag Mönsterås kommuns kulturpris och 2019 fick jag socialdemokraternas Rospris.

I november-december 2019 slutade jag och två andra eftersom föreningen inte fick pengar för oss längre. Jag erbjöd mig att jobba ideellt även efter anställningen. Det togs först emot positivt, men sedan har det alltså hänt saker som gör det omöjligt att engagera sig där. Jag skulle exempelvis fortsätta ta ansvar för arkivet. Trots det får jag inte veta någonting när de till exempel får för sig att splittra upp en helt unik samling där och skänka bort. 

De har också stängt protokollen från styrelsemötena så att vi medlemmar inte får läsa dem längre. Denna brist på transparens är obegriplig och påminner mer om Nordkorea än en modern demokratisk förening. Även sådant bidrar ju till minskat engagemang från oss som bryr oss.

Till slut fick jag nog och skrev om situationen. Svaret blev att de på senaste styrelsemötet beslutat att jag måste lämna in den nyckel som jag tidigare blev lovad att ha kvar. Tydligen skulle man hålla käften för att få behålla nyckeln. Nå, lagt ord ligger. Ett löfte är ett löfte. Men det är bara ytterligare ett exempel på att styrelsen sluter sig från omvärlden.

Hur ser jag då på framtiden för föreningen? Föreningen lever ytterst farligt av flera skäl.

Många medlemmar räcker inte. Med all respekt för icke aktiva medlemmar som också är värdefullt….det viktiga är hur många som engagerar sig aktivt. En förening med många hus behöver många som vill jobba. Med den föreningskultur man har nu så kommer man inte att kunna fylla på underifrån. Vet flera som försökt engagera sig, men som med tiden gett upp. Så länge styrelsen är så sluten och sig själv nog riskerar man att dö en långsam kvävningsdöd.

Styrelsens ovilja till förnyelse märks på flera områden såsom årsboken, almanackan och en del av utställningarna. Ytterst få kommer på guidningarna. Här finns flera sätt man skulle kunna förnya sig på. Det handlar både om hur man presenterar en utställning och om hur man kan skapa upplevelser. Att se 20 sågar skapar ingen inlevelse. Man måste försöka skapa ett sammanhang och en historia kring en såg. Hur såg livet ut för en skogsbonde på 1800-talet? Bygg upp en sådan miljö. Låt rent av någon klä ut sig till skogsbonde vid guidningar. Bara för att ge ett exempel.

Nuvarande styrelse kan säkert hålla skeppet flytande några år till, men utan föryngring och förnyelse så kommer det att bli problem. I alla fall om man vill ha kvalitet i det man gör.

För egen del så håller jag som bäst på att fundera hur jag ska gå vidare. Jag tänker fortsätta vara medlem i föreningen för att kunna påverka den. Det kan man inte nu, men är man inte medlem kan man inte göra någonting alls.

Kanske startar jag en historisk förening som komplement. Kanske samarbetar jag med Klubb Kultur som gör ett bra jobb och inte har prestige. Vi får se. Men historia är bland det roligaste jag vet. Jag tänker inte låta hembygdsföreningen ta bort min glädje.

Jag jobbar på tre böcker. En om Mönsterås historia under 1000 år. En om Oknös historia. Och en deckare. De har blivit lite försenade. Men de kommer. Jag lovar.