Kom precis till arkivet bara för att märka att någon i styrelsen har låst innerdörren både för mig och min kollega Leif. Vem sa att föreningen inte mobbar. Dessutom ska den dörren alltid vara olåst av brandsäkerhetsskäl. Nå till slut fick jag hjälp att komma in av en vänliga människa så att jag kunde jobba. Men den som gör så är nog inte frisk. Vuxenmobbning.
 |
Låst dörr väntade på mig. |
 |
Till slut fick jag hjälp av en vänlig människa att komma in. |
3 kommentarer:
Det här är bland det sjukaste jag har läst. Är dom vuxna? Att du är ärlig det vet jag. Hoppas du orkar för det här är kusligt hur någon som betytt så mycket för föreningen kan bli behandlad som skit. Du behöver inte vara rädd för att använda ordet mobbning för det är det. Inte så lite heller.
Jag har jobbat mycket med mobbning och konflikter på arbetsplatser men det är samma mekanismer i en förening. Det du utsätts för nu är utfrysning och undanhållande av information. Finns också ett begrepp som kallas åsidosättande där man plötsligt ignoreras. Det verkar också som att de saboterar dina arbetsuppgifter. Förmodligen saknar dom insikt i sitt beteende.
Tack för kommentarerna! Jag började intressera mig för psykologi redan i tonåren och känner till de flesta härskartekniker. En förening är inte dess styrelse utan dess medlemmar. Att mina insatser och kompetens inte är värt något nu är inget som egentligen förvånar mig. En del har lagt ner sina liv i föreningen och tror att de äger den. Jag har kämpat mot en depression ett par år, annars skulle jag har bjudit betydligt mer motstånd. Nu väljer jag att trappa ner allt utom just arkivet. En smålänning står alltid vid sitt ord, så den uppgiften kan de inte ta ifrån mig hur mycket de än försöker. Fortsätter de så får media tyvärr bli nästa steg. Inte bara för min skull utan för andras också som gett upp under tidigare år. Men glädjen till historia är det viktigaste. Den kan aldrig föreningen ta ifrån mig.
Skicka en kommentar