Varför samlar man?

Det finns böcker som handlar om den psykologiska sidan av samlande. En teori går ut på att man inte fick kärlek som barn, vilket man senare kompenserar med att samla på saker. Det stämmer definitivt inte i mitt fall. Jag hade kärleksfulla föräldrar, givetvis lite strängare än många i dagens generation, men för sin tid milda i uppfostran.

En annan teori går ut på att samlandet fyller en funktion av ordning när tillvaron i övrigt är kaos. Det stämmer mer in på mig. Men kanske ska man inte psykologisera för mycket. I huvudsak handlar det om nyfikenhet och intresse. Det handlar ju inte bara om föremålen, utan om all kringhistoria och vad de säger om sin tid. Ren nostalgi är inte så intressant för mig, även om det ibland kan vara något positivt.

Jag har ordning på mina samlingar, vilket inte patologiska samlare har. Så i den meningen klarar jag mig. Som barn samlade jag på bokmärken, frimärken, mynt, smurfar och ölburkar. Som vuxen ungdomsböcker, vissa deckare, lokal kuriosa och vykort. Frimärkena har jag kvar. Borde kanske kontrollera om det finns något värde i dem.