Om nu någon undrar om bakgrunden till det som hände i natt så ska den inte döljas eller smusslas undan, även om en del menar att man inte ska skriva öppet om sådant. Struntprat!
Hemskt att man ska behöva använda ordet "strid" när man talar om svensk grundskola, socialtjänsten och polisen. Och delvis BUP. Det borde förstås ha varit ett samarbete. Men grundskolan i Mönsterås vägrade konsekvent att ge vårt barn det lagstadgade stöd hen hade rätt till i skolan. Det var en ständig kamp under 9 år som tog enormt på krafterna. Gymnasieskolan i Oskarshamn har varit ett mirakel av professionalitet vid jämförelse.
Första kontakten med socialtjänsten var när de bakom vår rygg hämtade vårt barn i skolan i årskurs 4 eller 5 och körde in hen till Kalmar för förhör. Grannar hade hört henne skrika hemskt i lägenheten så de misstänkte att hen blev misshandlad. Vi hade redan då kontaktat BUP eftersom hen ofta fastnade i skrikläge och var farligt aggressiv, men socialen hade inte bemödat sig om att ta reda på någonting. När jag sedermera fick läsa deras protokoll och förundersökning kunde man lätt konstatera att den skulle kunna användas i skolböcker för att belysa hur man INTE bör göra.
Så de kidnappade hen från skolan och utsatte oss alla för en hemskt traumatisk upplevelse. Det ringde en socialkärring och meddelade mig att vi tillfälligt var fråntagna vårdnadshavarskapet. Vårt barn utsattes sedan för ett manipulativt förhör av en polis som ställde ledande frågor om vi slog hen. Hen svarade att hen hade en jättebra mamma och pappa som aldrig hade slagit hen. Men de fortsatte ställa ledande frågor. Givetvis kom de ingenstans eftersom vi aldrig gjort något. Senare samma dag fick de vackert skjutsa hem hen till oss. Socialtantan fick sig en rejäl utskällning och polisen tvingades snopet lägga ner ärendet. Vårt barn kan än idag må dåligt när vi åker till Kalmar. Och vårt förtroende för socialen var redan där raserat för alltid. De skadesköt en redan sargad familj som väntade på utredning hos BUP och förstörde vårt barns förtroende för myndigheter och vuxenvärlden kanske för alltid. Skolan som skulle vara en trygg arbetsplats blev nu något hen gick till med ångest varje dag.
Men en utredning skulle ändå göras. Tjänstekvinnan på socialen kollade jag upp. Hon visade sig vara för fri sexualitet och åkte på frigjorda sexträffar där likasinnade träffades. Hon beklagade sig på bloggen över att barnen hämmas i sin sexualitet av inskränkta föräldrar. Denna gränslösa kvinna skulle alltså utreda vår familj. Kan säga att hon inte blev långvarig i sin tjänst. Efter det brukar det väl bli ett par anmälningar om året. Vi har alltid satt hårt mot hårt och idag vågar de inte tvinga oss till någonting. En underbar seger för oss. Socialtjänsten har under alla år uppvisat en pinsam och irreparabel inkompetens.
Polisen då? Jo, men de har kommit ett par tre gånger om året när folk hört utbrott. Då brukar det till slut rulla ner en bil. Och så får man berätta samma historia ännu en gång. Ibland lyssnar dom, särskilt om det är med en kvinnlig polis. Med åren blir man jävligt trött på dom och jag brukar numera försöka vara tydlig med att de inte är välkomna. Som igår när de brutalt bröt min arm bakom min rygg och tryckte upp mig mot polisbilen som om jag vore en jävla gangster och inte en kämpande förälder som gör allt för sitt barn. Att jag fick ryggskott kan jag leva med. Men förnedringen glömmer jag inte. Och detta var droppen. Polisen är numera min fiende och får enbart mitt förakt, vilket jag kommer att vara flitig med att visa i tid och otid.
Och så undrar folk hur jag kunde gå in i väggen med utmattningsdepression. Är man stark för länge och lever som i en krigszon så brakar det förr eller senare. Jag var på väg uppåt, men nattens händelse var tyvärr en vändpunkt åt fel håll. Kommer att göra många omprioriteringar i livet. Jag kommer att byta ordningen på de böcker jag skriver och jag kommer helt seriöst att planera för hur jag kan försvara mig nästa gång polisen kommer hit. Jag har liksom ändå ingenting att förlora. Lyckas jag försvara mig och fälla en snut så hamnar jag förstås i fängelse, men vad gör det? Jag är arbetslös och får säkert skriva böcker där i lugn och ro. God mat lär man visst också få på svenska fängelser. Och eftersom jag är en skötsam och ofarlig jäkel så kommer jag nog ut efter 2/3 av tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar