Det man sår får man skörda

Jag har full förståelse om många reagerar på min hårda ton gentemot socialtjänst och polis. Vi har levt olika liv. Jag har definitivt "radikaliserats", som man brukar säga, de senaste 7-8 åren. Konstigt vore det annars. Många i vår situation har gått ner sig fullständigt. En del har alkoholiserats eller fastnat i ett ekorrhjul av medicinering. Depression och ångest är en ständig följeslagare till många av oss som har barn med autism och som tvingats möta en inkompetent och ibland brutal myndighetsutövning. Skilsmässor är mycket vanligt då livssituationen kan skapa stora påfrestningar.

Jag har i en mening haft tur som har språket. Nu skriver jag en bok om allt som hänt. Det är ett sätt att ge familjen upprättelse. Tanken på vad som hade kunnat hända om jag inte haft förmågan att utrycka mig skriftligt och inte haft ett bra grundpsyke, ja det vågar jag inte ens tänka på. Då hade ni säkert kunnat läsa om mig i tidningarna. Jag läser ibland om hur lättkränkta människor är i vår tid. De flesta har inte en aning om vad det innebär att bli kränkt på riktigt. Jag har blivit så kränkt av skola, socialtjänst och polis att jag inte hade tvekat att gå över den juridiska gränsen om jag inte haft förmågan att skriva oss till upprättelse. Så illa är det definitivt. Inte så att jag hade haft ihjäl folk, men jag hade definitivt kunnat göra deras liv till ett helvete. Boken kommer förstås inte att bli rolig för dem som jävlats med oss under årens lopp.

Läste idag om en man i Hultsfred som nu åtalas för att han dödshotat en socialsekreterare. Jaha. Man ska absolut inte dödshota, men herregud, vad tror dom. De hade precis utsatt honom för den största förnedring man kan utsättas för som människa. De hade tagit hans barn. Sannolikheten för att det var obefogat är mycket hög. När en myndighet beter sig kriminellt, så får man tyvärr skörda det man sår.

Vår dotter fyller snart 18, så jag har absolut ingenting att förlora mer. Socialen kan hota hur mycket de vill. Det är hög tid för vår familjs upprättelse.