Angiverisamhället har också blivit det normala...

Vi lever i en tid då det har blivit allt mer normaliserat med angiveri. Myndigheterna förväntar sig att gemene man ska ange sina arbetskamrater och grannar för lite vad som. Särskilt gäller det orosanmälningar till Socialen, där myndigheten själv uppmuntrar medborgarna till detta på sin hemsida. 

Det vi inte får veta är att anmärkningsvärt många orosanmälningarna är falskanmälningar. De bottnar inte alls i oro, utan det är helt andra faktorer som ligger bakom om man gräver lite djupare. Det är tvister, hämnd, skvaller och okunskap. Det kan vara vilka konflikter eller oförrätter som helst som ligger bakom anmälningar. 

Det här vet förstås Socialen, men man underlåter att undersöka bakgrunden. Istället slår man skoningslöst till mot den anmälda familjen och orsakar trauman för livet. 

I bästa fall blir det bara ett ångestladdat möte på ett kontor med en överlägsen myndighetsperson som tydligt låter dig förstå att här är det jag som bestämmer och har befogenheterna. I värsta fall hämtar de ditt barn bakom din rygg på skolan. Du kommer aldrig att få en ursäkt, utan när det visar sig att det inte fanns fog för anmälan får du tillbaka ditt barn som om ingenting hade hänt. Kvar står en redan kämpande familj med trauman. Om familjen hade mycket att kämpa med innan socialens tillslag så har de nu än mer. Den familjen kommer aldrig att vända sig till socialen för hjälp om de någon dag skulle behöva det, och barnet har förlorat all tilltro gentemot vuxenvärlden. Och säger du ifrån och står upp för din värdighet och säger emot eller vägrar komma på ett möte, så sätts hela maktmaskineriet igång med hot om att hämta barnet med hjälp av polis. "Jag har befogenhet att..." 

Vi som har barn med autism brukade få en till två anmälningar om året ungefär. Barn med autism beter sig ju inte alltid som mainstreamfjollorna vill eller begriper sig på. Till slut tröttade vi på det där och bad dem dra åt helvete rent ut sagt. Idag är vårt barn myndigt, så nu slipper vi dem. Helt underbart!

Samtidigt som socialen låter sig utnyttjas som ett hämndredskap, så missar man allt för ofta de fall där det verkligen hade behövts en insats, ibland där man fått signaler under flera år att något inte stämmer. Jag skulle kunna ge flera sådana exempel från Mönsterås. I ett fall placerade man en gravid minderårig flicka hos sina svärföräldrar så att "maken" kunde smyga dit när han ville. I ett annat fall hade man under flera år fått signaler om att något inte stod rätt till med en pappa. Inget hände, utan de lät sig manipuleras. För ett par år sedan dömdes han till flera års fängelse för att under många år ha våldtagit sin egen dotter.

Så Socialen orsakar trauman för oskyldiga, men missar allt för ofta de barn som verkligen utsätts för hemskheter. Det gäller inte bara i Mönsterås, utan är något som genomsyrar hela myndigheten.

Den bakomliggande tanken är att barnen tillhör samhället, inte föräldrarna eller sig själva. Den grundtanken återkommer redan i det kommunistiska manifestet. Kommunisterna insåg att ska vi kunna göra revolution och skapa ett nytt samhälle så är det vi som ska fostra barnen, inte föräldrarna.

Samma grundsyn i modifierad variant genomsyrar det svenska samhället där samhället anser sig ha rätt att gå emot föräldrarnas vilja, leta fel och ta barnen, ofta på ytterst subjektiva grunder som skvaller och hämndanmälningar. Eller som Palme uttryckte det..."inte dina eller mina barn....utan våra barn." Sedan är det förstås ingen ny tanke att samhället vill kontrollera familjer. Så var det redan på hustavlans tid. Men idén att plocka bort barnen från föräldrarna för kollektiv samhällsfostran var väl ändå kommunismens särprägel som inte minst slår igenom i denna dagisvurm, socialtjänstens förmynderi m.m.

Ibland utsätts barnen för fruktansvärda saker av socialen. Det kan vara regelrätta förhör med mint sagt tvivelaktiga metoder. Jag vet en familj där det stackars barnet tvingades genomgå psykisk misshandel. Barnet satt med den värsta sortens flumpsykolog med metoder som inte stod 1600-talets häxprocesser lång efter i  vidrighet. Psykologen högg nämligen en docka i magen med en penna, varpå han frågade ungen: "har du sett någon göra så här hemma?" (har du sett din mamma lämna sängen på en sådan här kvast och flyga till djävulen på Blåkulla). Notera att det här var en helt oskyldig och harmonisk familj.

Nu utvecklas angiverisamhället än mer. Den borgerliga regeringen kräver att lärare och läkare ska ange om de har flyktingbarn eller patienter som lever under hot att utvisas. Skamligt! Som väl är så har såväl lärare som läkare protesterat tydligt emot detta.

Det senaste jag läste var att någon muslimsk gruppering blivit polisanmälda för att ha spridit det man kallade "desinformation" om socialtjänsten. Jag kan inte uttala mig om det fallet. Det jag däremot vet är att många helt vanliga svenska familjer kan vittna om inkompetens, arrogans och uppenbara tjänstefel från sociala myndigheter, vilket i sin tur åsamkat familjer stor skada. Självklart ska detta påtalas öppet, även om priset skulle bli en anmälan. Jag tänker definitivt inte tystna. Socialen tar allt som oftast barn på oklara eller felaktiga grunder. De har ofta ingen kompetens när det gäller olika autismdiagnoser. Och de familjer de utsatt för tjänstefel lämnas helt åt sitt öde.