Många år av min uppväxt bodde jag på Pionjärgatan i ett av de där hyreshusen som byggdes under Mönsterås stora expansion på 1950-talet. Det var en blandad skara och det var lyhört. Ställde man till ofog var det alltid någon som sade ifrån. Socialt ansvar och social kontroll gick hand i hand på gott och ont. Vi bodde granne med en man som var, som man sa på den tiden, A-lagare. Det var inget ont i gubben, men han söp hejdlöst med sina fyllekamrater. Det hördes och han kunde vara en aning småjävlig när han var full. Dagen efter brukade han komma med en blomma och be om ursäkt. Ibland fick jag klättra in genom hans fönster när han hade låst ut sig. Som tack brukade jag få en ålabit.
Man visste när folk var hemma. Satte man ett glas mot väggen kunde man nästan höra vad de sade. Man hörde ungarnas skrik, bråk och skratt. Livet gick inte att dölja och jag tror ingen försökte heller.
Något har hänt de senaste 40 åren. Fasaderna har blivit viktigare, kanske i takt med att pressen på att vara perfekt har ökat. Skvaller fanns förstås redan när jag var barn, men jag upplever att det har blivit mer fokuserat mot utsatta människor. Ett dåligt rykte kan leda till att människor knappt orkar gå ut, än mindre delta på arbetsplatsens kafferaster. Och många föräldrar går omkring med en ständig oro att bli anmälda till socialen om deras barn skriker för mycket, om det är bråk hemma, om ungen råkar komma till skolan i en smutsig jacka eller beter sig på något sätt som personalen anser vara suspekt. Föräldrar kan mycket lätt hamna i de mest mardrömslika Kafka-världar.
Vi har bott i radhus i 20 år nu. Har trivts bra även om man till slut tröttnar på att behöva förklara för grannar vad autism är och varför det är ett himla liv ibland. Jag har slutat med det nu. Ingen har med det att göra.
Och det är väl det som har skrämt mig - denna totala tystnad från andra lägenheter. Har de inget liv? Bråkar de aldrig? Aldrig någon som höjer rösten som om ingenting vore viktigt. Aldrig smäll i dörrar? Är de så perfekta. Eller är ungarna tyglade? En granne för länge sedan skällde på sina tonårsbarn ibland. Han var ytterst trevlig.
På 40 år har något hänt successivt. Min hypotes är att det är en påtaglig historisk förändring, och inte bara min subjektiva upplevelse. Livet ska döljas. Lyckoideal och rädsla har blivit en mentalitet. Fasadsamhället har blivit det normala. För att slippa vara rädd när det knackar på dörren eller kommer brev från kommunen gäller det att vara tyst. De så kallade borgerliga fasaderna har sipprat "ner" till medel- och arbetarklassen.
Jag håller med dig till 100%! Den oftast fejkade, påkletade framgångsfasaden har blivit ett påtvingat måste i dagens Sverige. Man kan bara tycka synd om de som låter sitt inre och yttre "jag" formas av div livsstilsinfluensers.
SvaraRaderaInte minst har inflationen gällande långa haranger av amerikanska och engelskaspråkliga yrkestitlar blivit rent löjeväckande stor, den glitterstatushöjande titelsjukan har blivit högsta mode i det personfasadsjuka-Sverige.