Livets sidor utgör påtagliga konstraster i tillvaron

Sverige är ett förunderligt land på många sätt. För det mesta är det av godo, men det finns några sidor som jag kan vara utan. Som byråkrati, paragrafrytteri och förmynderi. Den mentaliteten sitter så djupt att de flesta bara accepterar och kröker rygg av rädsla för repressalier. 

Den senaste tiden har jag mött en av de goda sidorna, nämligen föreningslivet. Jag höll ett föredrag för PRO i Blomstermåla om den ortens historia, och ett i Hagby församling om labyrintens historia i samband med att församling invigde en labyrint med kristen tematik. Fantastiska möten med trevliga och engagerade människor.

Jag är tacksam för att jag orkar hålla ett och annat föredrag. Det tar förstås en del energi, men ger så mycket mer tillbaka. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från den krigszon vi har levt i mellan omkring 2012-2021. Någon slags tröst är det att man nu inser att väldigt många föräldrar i vår situation har liknande erfarenheter. Många hamnar i total utbrändhet.

Har man under 9 år nästintill dagligen tvingats kämpa för att få rätt hjälp hos BUP, kämpa för att skolor ska ge den hjälp de är skyldiga att ge och kämpa mot en socialtjänst som, utan att överdriva ett uns, genom sin inkompetens och unkna attityd saboterade det mesta som hade kunnat gå rätt, ja då orkar man inte särskilt mycket. Men ändå ska man pressas och pushas. Kanske tur att man gått igenom en del och kan tala för sig.

När mardrömen väl är över står man där och känner för första gången på 10 år efter hur man egentligen mår. Man kanske går till läkaren och får lite sertralin. Men jag har aldrig mått dåligt på grund av kemikaliebrist eller ärftliga orsaker. Det har alltid handlat om omständigheterna. 

Staten påstår att jag är arbetslös, vilket jag de facto inte alls är. Jag går upp varje dag i ottan och lägger mig framåt midnatt. Effektiv är jag kanske inte, men jag gör saker. Arbetsförmedlingen kräver å ena sidan att man ska söka jobb hela dagarna, å andra sidan står det i deras paragrafer att man ska söka minst 6 jobb i månaden. Olika budskap alltså. Det tar liksom inte 160 timmar att söka 6 jobb. Den ena handen vet tydligen inte vad den andra gör.

Arbetsförmedlingen och coachen kräver att jag måste åka in till Oskarshamn och träffa coachen fysiskt varannan vecka, trots att AF enligt paragraferna säger att det räcker med en gång i månaden. Jag försökte föreslå att vi kan träffas digitalt via datorskärmen för att spara energi, tid, pengar och klimatet. Icke! Det går absolut inte. Men jag ger mig inte. Ett fysiskt möte i Oskarshamn ger inget mervärde alls som inte det digitala mötet ger. Det här är bara något de har hittat på för att kontrollera oss. Att visa makt.

Alla som är ärliga inser förstås att jag inte kommer att få något vanligt jobb mer. Åldersdiskrimineringen är ett faktum. Alla möten med coacher, jobbsök etc är bara en teateruppsättning så att alla ska bli nöjda. Så att de kan säga att Nilsson har trots erbjudet stöd inte lyckats få ett jobb. Han är också motsträvig och bjuder inte till. Helst ska jag ju spela min roll bra och låtsas vara positiv.

Nä, jag bjuder inte till. Hur mycket jag än har förklarat hur mitt liv sett ut de senaste åren så går det liksom inte in. Och att sjukskriva sig är inget alternativ. Det räcker ju inte med att den vanliga läkaren sjukskriver mig, utan även Försäkringskassans läkare, som aldrig har träffat mig, ska godkänna det hela och det tar bortåt 4-6 månader. Vad ska man leva på under den tiden. Dessutom skulle de inte godkänna min sjukskrivning eftersom "Nilsson ibland orkar hålla föredrag". Ja, så man är fast i en rävsax. 

Men jag har nu nått den ålder att man trots allt struntar i det mesta som människor och myndigheter "kräver". Som väl är vågar man stå upp allt mer för sin egen vilja och sitt människovärde med åren, även om de skulle börja hota med ekonomiska bestraffningar.

Jag säger som Paulus: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist." Förr var jag mer rädd för att råka illa ut. Nu gör jag andra prioriteringar.