En del har kanske trott att min öppenhet bara har varit ett uttryck för allmän oförmåga att förstå mainstreamgränser mellan privat, personligt och offentligt. Inte alls. Det har varit ett högst medvetet val för att lyfta fram både det vi har gått igenom och för att aktivt arbeta emot de tabun och det hysch hysch som ännu till stora delar är norm när det gäller autism, samhällets bemötande och skolornas bristande förmåga att hantera det. Väldigt många, en del i all välmening, har hellre velat ha tystnad. Det skulle liksom tassas fram på tå. Särskilt skolorna ville gärna mörka. Men nu kan jag inte göra så mycket mer, utan tänkte unna mig lite vila efter 10 års legitimt försvarskrig. Och tro mig; att likna det vid ett krig är ingen överilad, drastisk formulering i affekt.
Jag vet att en del pratade strunt bakom min rygg och försökte framställa mig som någon slags bitter rättshaverist. Det är människor som saknar förmåga till empati och som förstås inte har haft en aning om vad vi har haft för kamp. Om någon vill kalla mig rättshaverist för den kamp jag tog för vårt barns rättigheter och människovärde...varsågod. Sämre kamp kan man ta.
Nu har det för all del inte blivit så mycket historia på bloggen sista tiden. Men jag föreläser och skriver mycket nu. Till slut faller pusselbitarna på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar