Föredrag är bra terapi...

Det finns så mycket intressant i bygdens historia att man inte riktigt vet vad man ska välja att fördjupa sig i. I förrgår höll jag ett föredrag om familjen Nilsson som under många år bodde i Timmernabben och på Råsnäs och som gett namn till stiftelsen NJ och Anna Nilssons minne. På sätt och vis ett smalt tema, men sätter man in allt i de större sammanhangen så blir det också en berättelse om bygden och Sverige. Mönsterås kommun hade förberett allt föredömligt på biblioteket. Hade det varit ett sedvanligt boksläpp så skulle väl jag ha bjudit på något, men nu var kommunen vänlig att bjuda på kaffe och tilltugg. Jag hade nog räknat med att högst 10 skulle komma, men det blev fullsatt. Bra annonsering och ett stort historieintresse med andra ord.

Tyvärr har mina blodsockernivåer skenat sista tiden och ligger hela dagarna mellan 12 och 18. Det är inte så nyttigt i långa loppet så har bokat tid hos diabetessköterskan. Har hittills klarat mig utan insulin, men inser att det inte lär gå längre. Man blir trött och dåsig av de där höga nivåerna. Det är knappt man kan hålla sig vaken när man sitter ner. Men jag får väl börja trycka i mig lite insulin så blir jag nog piggare. Jag är inte rädd för att sticka mig.

I övrigt försöker jag färdigställa den första årgången av den nya årsboken, men har inte hunnit med som tänkt. Men nu har jag tjatat länge nog om att den är på gång, så dags att lägga handen vid det sista.

Trädgården och garaget då? Ha ha ha. Utmattningsdepression och blodsocker på 17. Nej, jag prioriterar annat, men ska väl göra ett ryck en dag, så att inte bostadsbolaget hinner före.

Att hålla föredrag är utmärkt terapi. Det är en slags teater där alla man möter är trevliga. Man kommer dit så sent som möjligt, gör det man ska och glömmer alla bekymmer för en timme och sedan hittar man på en ursäkt för att inte behöva stanna på kaffet. Och måste man stanna pga arrangörens förväntningar så får man se det som en övning i att bekämpa, om inte social fobi, så i vart fall obehag att umgås i sällskap. När man kommer hem är man trött och i bästa fall nöjd. Förr kunde en ganska påtaglig och plågsam nervositet infinna sig, men den har försvunnit med åren. Det är egentligen inte så mycket som kan gå fel, särskilt inte sedan jag tagit kontroll över tekniken och har en egen projektor att ta till om arrangörens inte fungerar.