Idag är det en vecka sedan jag åkte ut till Lövö för att ge min vän Ulf Söderbäck en bok. Ingen Ulf var hemma för han gick bort i januari. Det känns overkligt och hemskt. Ingen har sagt något och dödsannonsen var bara i Svenska Dagbladet.
Ulf var den snällaste människa jag har mött. Han hade jobbat på Norstedts förlag och hans insatser som korrekturläsare av mina böcker var oumbärliga. Och så kunde han plötsligt dyka upp med en flaska vin eller några tjeckiska öl som han var expert på. Han kunde också allt om veteranbilar och ibland valde han en sådan när han gav sig ut på vägarna. Ulf var en man som man kunde ge förtroenden. Han var kunnig och bildad och det var ett sant nöje att samtala med honom.
Men ibland drog han sig undan och isolerade sig på Lövö några månader. Han behövde den ensamheten och då fick man vänta ut honom. Plötsligt gjorde han sitt inträde i världen igen och det var som om vi hade träffats igår. Den här gången tyckte jag att det hade gått för lång tid så jag körde ut till Lövö. Men det var för sent. Han hade redan lämnat världen, men han lämnar aldrig minnet. I stor tacksamhet ihågkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar