The Quill: Wheel of illusion - En kreativ och kompromisslös höjdpunkt

 

Det finns band som efter 30 år är trötta, men som ändå ger ut intetsägande plattor för att dra in några ören och kunna göra ännu en turné. Det gäller inte mönsteråsbaserade The Quill som med sin 11:e skiva Wheel of illusion går sin egen väg utan att snegla på vad som just nu är hippt. Wheel of illusion är i själva verket en kreativ och kompromisslös höjdpunkt som står över alla trender.

The Quill har alltid stått för någon slags helgjuten kvalitet. Det här är män som kan sin sak. Trogna sina rötter, i huvudsak 1970-talets hårdrock, en dos psychedelica och faktiskt, utan att vara elak, en gnutta symfonirock, hårdfunk och grunge, men ändå med en egen ton där musik och texter skapar en väl fungerande helhet.

Nya skivan börjar lika tungt och ödesmättat som en symfoni av Sjostakovitj, för att sedan övergå i en av de mer briljanta rifflåtarna bandet har gjort. Sedan fortsätter det mullra som ett böljande åskoväder. Bandet lyckas med konststycket att vara både catchy och komplicerade. Det är varierat och dynamiskt och ganska melodiöst för att vara hårdrock. Varje låt är en egen stig i en musikalisk urskog. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn. Gitarrerna gnisslar, ylar och jämrar sig. Trummor och bas är i symbios likt ett äldre par som varit gifta i 60 år. Sången är precis så skarp som man hade hoppats på. Här finns till och med orgel eller om det är synth i ljudbilden. Utan att ha hunnit detaljstudera texterna så får man en mörk apokalyptisk känsla av en värld i oordning där någon ändå försöker finna sin väg, men lyriken är befriande fri från de klichéer man så ofta möter inom hårdrocken. Att bandet släpper skivan på långfredagen är kanske en slump, men det är svårt att tänka sig en bättre lämpad dag.

Skivrecensenter slösar ofta med stora ord, vilket gör att de förlorar i värde när de verkligen behöver användas. Det finns sannolikt mönsteråsare som betraktar The Quill som ett i raden av alla ”lokala” band. Därför bör det sägas att The Quill är ett band av allra högsta internationella klass. Frågan är om det finns något annat band i den här genren som är på den här nivån just nu. Den nya plattan får mig att tvivla.

Finns det något att invända? Det finns någon låt som jag först tyckte att skivan kunde varit utan, men när man får helheten så passar den ändå in i tematiken. Sedan är jag väldigt förtjust i att man använt sig av orgel/synth här och var, och jag hade inte klagat om det varit än mer av det. Några svaga låtar har inte skivan, utan här finns några av de absolut bästa bandet gjort. Lyssna exempelvis på skivans sista spår Wild mustang.

The Quill har inte bara gjort en bra platta. De har gjort en kreativ och kompromisslös höjdpunkt. Det är bara att hoppas att The Quill inte följer principen att sluta när man är på topp.