Ska vi då inte vända lite på resonemanget och ställa frågan: "är det inte i själva verket herr Nilsson som är problemet med sin ständigt återkommande obstinata inställning till överhet? Nilsson har problem med auktoriteter!"
Absolut, och det borde vara normen för de flesta. Men i ett mellanmjölk-land som Sverige där samförstånd, smidighet och medlöperi är normen så framstår förstås en människa som jag som krånglig. Och det är helt riktigt att jag under årens lopp har sett mig nödgad att bekämpa återkommande trångsynthet, dumhet, snobbighet, inkompetens och icke funktionella hierarkier både på arbetsplatser, inom vården, på skolor och inom socialtjänst. Men min poäng är att det inte är det som är problemet. Problemet är att inte fler gör det. Så länge inte fler gör det kommer jag givetvis att utmålas som en rättshaverist.
"Men du erkänner ju aldrig dina egna fel". Då har man ju inte läst vad jag skriver om mig själv. Därtill är andra så skickliga i att påtala alla fel man har, så min insats torde vara överflödig.
Som en motbild till allt det har jag trots allt enbart goda vitsord från arbetsgivare, har fått kommunens kulturpris, Kristdemokraterna vitsippspris och Socialdemokraternas rospris, samt håller uppskattade föredrag i alla möjliga sammanhang varje år. Trots att jag tydligen är en så hemskt besvärlig människa.
Vi ska också komma ihåg att det är skillnad på folk och folk. Om en mer erkänd människa som Vilhelm Moberg tog strid mot olika företeelser i samhället, så betraktades han som fantastiskt modig och viktig. Ett föredöme i att bekämpa korruption och maktmissbruk. Men när en vanlig Nilsson ägnar sig åt i grunden samma sak, så blir förstås omdömet något helt annat. Till och med en arrogant intellektuell elitist som Horace Engdahl kommer lindrigare undan. För att inte tala om briljanter som Göran Hägg. Den som tar kampen i ett mer påtagligt socialt sammanhang som Mönsterås får förstås sämre rykte än den som kan föra sina strider mer på avstånd via media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar