Den svenska polisen lider tyvärr av stora interna problem där steoridstinna alfahanar ges utrymme att tillfredsställa sina behov av att trycka till människor och utöva makt, vare sig det handlar om genuint kriminella eller medelsvensson som säger emot eller inte lyder. Enstaka bra poliser kan inte dölja det beklagliga faktum att polisen som helhet har för många rötägg och präglas av en toxisk tystnadskultur. Därför blir generaliseringar nödvändiga.
Allt handlar om makt. Polisen har egentligen bara rätt att ta sig in i ett hus om de misstänker pågående brott, men det bryr de sig i grunden sällan om, utan begår ständigt nya hemfridsbrott, varvid de som säger ifrån utsätts för ett väldokumenterat övervåld. Oftast kommer polisen undan eftersom det juridiska utrymmet för att använda våld är extremt stort för polisen. Det kan räcka med något så vagt som att de upplever en otrygghet. Det säger sig ju självt att med så vaga formuleringar finns ingen rättssäkerhet kvar. Det är därför polisen skjuter ihjäl en man med Downs syndrom. Vem som helst som säger emot en polis kan i princip få sönderbrutna handleder, knäckta revben och i värsta fall utsättas för livsfarliga övergrepp, även om det inte föreligger något hot mot polisen. Det räcker med att du säger ifrån.
Inte minst många familjer där det finns NPF vittnar om polisens okänslighet och inkompetens. Redan svårt utsatta familjer drabbas av polisens oförmåga att hantera situationer som inte har med kriminalitet att göra, utan bottnar i familjeomständigheter.
Så tyvärr, den svenska polisen måste tydligen undermineras för att i bästa fall kunna omformas till något bättre. Jag lovar härmed att göra mitt yttersta för att lyfta fram polisens maktmissbruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar