Tidningen skriver "en man i 60-årsåldern" för att skydda mig. Men jag vill inte bli skyddad. Jag står alltid för det jag gör, vare sig det är inom lagens råmärken eller om någon skulle anse att jag gått utanför den gränsen genom att vägra sätta in mina ben i en polisbil. Jag har inget att skämmas för. Polisen brukar komma hit ett par gånger om året, så det är nästan en tradition. Flera familjer med NPF vet precis vad jag menar.
Men...och det är ett viktigt men....ska jag bli dömd för något ska det vara på riktigt, inte något litet tjafs om var mina ben befann sig. Så när de kommer nästa gång, för det kommer de att göra, så ska de få se vad motstånd verkligen är. Jag har skaffat nytt extralås och försvarsspray för att vid behov freda mitt hem. Hit in kommer de aldrig mer, och jag kommer aldrig mer i hela mitt liv att prata med någon polis verbalt. Det blir på annat vis.
Vi är så mesiga i Sverige. Står inte upp för vår rätt och frihet. Jag har absolut ingenting att förlora. Vet inte hur mycket jag kan få för pepparspray och kanske kasta saker mot dem, men oavsett skulle det vara värt det. Alla dar i veckan.
Folk i allmänhet ser bara till sitt eget bästa av rädsla. De saknar det historiska perspektivet för vad motstånd kan betyda. Det är en oerhört viktig historisk faktor både kollektivt och privat. Se på Dackeupproret. Dacke förlorade försvisso, men kungamakten var för all framtid rädd för bönderna och tvingades till långtgående kompromisser framöver. En del menar till och med att den svenska sk samförståndsandan formades där, alltså att vi i Sverige kompromissar istället för att göra uppror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar