Loom släpper ny musik i sommar - första låten är här

 

I en normal musikvärld borde Loom nämnas ihop med andra storheter från bygden som The Quill och Mönsterås Bluesband. De är nämligen på samma höga nivå, men i ett annat musikaliskt landskap. Jag skulle påstå att de är bland de bästa i sin genre även från ett globalt perspektiv.

Efter sisådär 35 år av kreativt skapande släpper Loom nu ny musik, med en ny sångare. Idag kom första låten, "The end of a story II", från den EP bandet släpper i sommar.

”Nu gör jag den musik jag verkligen vill fullt ut”, säger bandets låtskrivare och gitarrist Fredrik Axelsson när jag möter honom på Nelssons café i centrala Mönsterås. Och den nya sångaren är Fredriks egen son Albin Axelsson-Jonsson som nu gör studiodebut.

Att Fredrik är entusiastisk inför den nya EP:n som släpps i sommar råder det ingen tvekan om. Dessutom har Simon Scott från klassiska shoegazebandet Slowdive varit med och mastrat låtarna. Slowdive får man ju räkna bland de tre största inom genren tillsammans med My bloody Valentine och Ride. Det säger något om den respekt Loom har i branschen.

Loom har sina rötter i det sena 1980-talet när Fredrik Axelsson började spela in musik ihop med kompisar. Ett par tre år senare var Loom bildat. Geografiskt förankrat i Ålems- och Blomstermålabygden, men musikaliskt inspirerade av den brittiska indiescenen med band som The Cure, Joy division, Slowdive och Cocteau twins, även om Loom alltid har haft ett eget uttryck. De är inga kopior av någonting annat.

Två fullängdare, några EP-skivor och singlar har det blivit under årens lopp. 2006 släppte de “Not even a thousand years wóuld be enough” med Fredriks syster Monika som sångerska. 2011 kom andra plattan ”Lost in that moment, captured in endless different views”, nu med Evelina på sång. Därefter har de gett ut ett par finfina EP-skivor och singlar.

På de nya låtarna är det alltså Albin Axelsson-Jonsson som tagit över mikrofonen och tveklöst passar hans röst perfekt in i det ljudlandskap Loom skapar. Den nya låten (som iofs har funnits många år som demo) har en ödesmättad men ändå vacker atmosfär med svarta sorgkanter, som går väl ihop med den sorgliga texten om en tjej som kämpar med en stor smärta i livet, så stark att hon söker sin befrielse.

Nu är det förstås inte bara atmosfäriskt. I grunden finns en låtstruktur och en fin melodi, men som lyssnare blir jag helt uppslukad av musiken som jag tycker har blivit något tyngre med åren. Man lyssnar inte bara på en låt, utan man blir en del av den. Fredrik verkar känna lättnad när låtarna nu är klara eftersom han sugs in i texternas stämningsläge när han gör musiken. Men för oss som lyssnar kan det mörka vara något som man känner igen sig i och som därmed ger tröst. Man är inte ensam. Och i dessa dagar där jakten på lycka är allt, vågar Loom visa en annan del av verkligheten. Det är också en slags befrielse.

Den nya EP:n ”And maybe the end is not final” har 4 låtar som släpps pö om pö under sommaren. Jag har fått tjuvlyssna och kan redan nu utlova en riktigt fin låtsvit. Troligen kan det bli mer senare i år. Jag tror jag hörde något om vinyl också. Det ser vi fram emot. Men först kan vi alltså njuta av den låt som släpptes idag. Den vittnar om ett band som ännu är ytterst angelägna, musikaliskt spänstiga och som har något att förmedla. På riktigt.

Loom består nu av:

Fredrik Axelsson: musik, text, gitarr, keyboard.

Roland Klein: musik, bas.

Eddie Wilmin: keyboard.

Henrik Viberg: trummor

Albin Axelsson-Jonsson: sång och gitarr.