The sound of The Smiths - recension

Det är i dagarna 21 år sedan The Smiths splittrades och Morrissey och Marr började jobba på var sitt håll. Jag avser dock inte att behandla The Smiths betydelse, Morrisseys texter och Marrs gitarrspel. Det får bli en annan gång. Det här är bara en kortrecension.

Många Smithssamlingar har kommit under åren, och de har tyvärr uppvisat en hel del brister. Nu var det alltså dags igen med ”The Sound of the Smiths”. Det roliga med denna är att det faktiskt är Marr och Morrissey som har valt låtar och remastrat. Jag rekommenderar deluxeversionen som även innehåller några av de bästa B-sidorna, bra LP-spår och udda inspelningar. För den som bara vill ha de bästa singlarna räcker det förstås med den vanliga utgåvan, men då missar man rariterna. Låtarna anges vara remastrade, vad nu det kan innebära, för jag märker ingen större skillnad. Möjligen är instrumenten bättre separerade. Om något kritiskt skall sägas om The Smiths så är det just att produktionen inte alltid var så bra och om sanningen skall fram så saknade trummisen finess. Många låtar hade kunnat arrangeras lite annorlunda om trummisen hade kunnat göra lite mer än att bara slå lika hårt hela tiden. Andy på basen tycker jag är bättre med originella basgångar. Men vem brydde sig om hur trummisen lät när det begav sig på 1980-talet. Det var identifikationsmöjligheterna med Morrisseys texter och Marrs skenbart enkla men ytterst avancerade gitarrspel som betydde något.

Den första CD-n innehåller 23 låtar, varav de flesta gavs ut som singlar. Låtvalet är bra och visar vilket fantastiskt singelband The Smiths var. Där återfinns bland andra klassiker som Hand in glove, den underskattade Still ill, How soon is now, This charming man och vidare mästerpopverk som The Boy with the thorn in his side och There is a light that never goes out. Men där hörs också ibland bortglömda fenomenaliteter som The Headmaster ritual och Nowhere fast (kolla in Marr på videon - gitarrhjälte?). Som helhet är första skivan en fin sammanfattning av The Smiths höjdpunkter.

Men det är på andra skivan man hittar det riktigt roliga. Det är förvisso inga nyheter för de inbitna fansen. Jag har hört det mesta i olika sammanhang. Men för den som vill upptäcka några fina B-sidor, tidiga inspelningar, alternativa versioner och liveuppträdanden är detta kul. Där återfinns den gravt underskattade sången Wonderful woman (ej samma version som på CD-n), min favorit - den vackra Back to the old house, underbara pärlor som Please, please please let me get what I want, Stretch out and wait, Cemetery gates och Half a person, för att bara nämna några. Men något riktigt bra liveband blev aldrig The Smiths. Marr var oftast ensam på sin gitarr och kunde inte ensam återskapa alla de gitarrslingor han gjorde på skivorna. Likaså var Morrisseys sång bedrövlig live, till skillnad från idag. Och så har vi det där med trummisen och samspelet. Nej - The Smiths gjorde sig bäst i studion.

Man kan kanske tycka att det var onödigt att ge ut ännu en Smithssamling, och Morrissey var visst inte så glad åt detta (vilket väl den tråkiga titeln som han är ansvarig för antyder). Men det här är den klart bästa samlingen hittills, om man köper deluxutgåvan. Skivorna visar fint The Smiths utveckling under åren med höjdpunkten 1984-1986. Inte minst har man lyckats få med de udda pärlorna som gömde sig på singelbaksidorna, och de ofta suveräna B-sidorna var ju en viktig sida hos The Smiths (en av Smiths bästa låtar "How soon is now" var först en B-sida, innan man insåg sångens genomslagskraft). Och så får vi väl fördraga Mike på trummorna. Han gjorde sitt jobb distinkt i alla fall och på Cemetry gates är han helt ok. Ja, man får väl vara glad att de hade en trummis överhuvtaget. Det var ju eurodiskons och trummaskinernas tid.