Visar inlägg med etikett The Smiths. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Smiths. Visa alla inlägg
3 februari 2009
När M & M höll ihop
Det sägs att barn aldrig slutar hoppas att mamma och pappa skall flytta ihop igen efter en skilsmässa. På samma sätt slutar jag aldrig hoppas på att Morrissey och Marr skall börja samarbeta igen. Jag hittade en mycket fin liveversion av There is a light that never goes out från 1986 där samarbetet fungerar som det ska. Egentligen är denna liveversion bättre än skivversionen. Marr spelar nämligen skivans syntslingor på gitarr på slutet. Nu ska jag lära mig spela gitarrslingan från 3.06. Det är så tjyvens bra.
28 januari 2009
Morrissey/Smithscovers av klass
Varför lyssna på covers av Morrisseylåtar när man kan höra originalet? Ibland blir resultatet strålande, som när Lisa Redford tolkar I know very well how I got my name i en egen version. Hennes röst passar verkligen den vackra sången. Att hitta Morrisseys fantastiska ackustiska version var inte lätt, men förhoppningsvis kan du höra den här (klicka nere till vänster)
Neil Finn från Crowded House brukade spela There is a light that never goes out live. Rösten är visserligen lite vek, men det passar denna sång. Särskilt glad blir man ju av att se vem som är gitarrist även om han är återhållsam. Å andra sidan ska denna sång inte ha några stora åthävor, utan de mjuka gitarrslingorna framhäver sångens skönhet. För den som hellre hör originalet rekommenderas denna magnifika liveversion.
The Dream Academy gjorde en gång en cover av Smiths låt Please, please please let me.... och resultatet är ganska spännande, om än lite drömskt.
Neil Finn från Crowded House brukade spela There is a light that never goes out live. Rösten är visserligen lite vek, men det passar denna sång. Särskilt glad blir man ju av att se vem som är gitarrist även om han är återhållsam. Å andra sidan ska denna sång inte ha några stora åthävor, utan de mjuka gitarrslingorna framhäver sångens skönhet. För den som hellre hör originalet rekommenderas denna magnifika liveversion.
The Dream Academy gjorde en gång en cover av Smiths låt Please, please please let me.... och resultatet är ganska spännande, om än lite drömskt.
10 januari 2009
Morrissey solo kort översikt
Sedan The Smiths splittrades 1987 har Morrissey gett ut nio studioskivor och den tionde kommer i februari. Jag gör här ett försök att betygsätta hans solokarriär (ej live- eller samlingsskivor) som bitvis har varit en svår prövning för oss som tyckte att Morrisseys och Marrs samarbete i Smiths var det bästa sedan Beatles.
Viva hate – 1988 - Första soloskivan bevisade att Morrissey klarade att stå på egna ben. Stephen Street var onekligen en suverän samarbetspartner för Morrissey. Låtarna är i Smiths anda och här återfinns några av Morrissey absolut bästa såsom Everyday is like Sunday och Suedhead, men även fina ballader som Late night Maudlin street, Bengali in platforms och Angel, angel, down we go together. Ett par tre låtar på andra halvan håller inte samma klass, men som helhet en mycket fin solodebut.
Bona Drag – 1990 – Räknas som samlingsalbum bestående av singlar och B-sidor, men bara två av låtarna återfinns på första skivan, så jag låter den vara med. Riktigt fin skiva med många singeltoppar och B-sidesrariteter av hög klass. Den största klassikern här är den suveräna The Last Of The Famous International Playboys.
Kill Uncle – 1991 – En skiva som inte föll många fans i smaken, och jag delvis förstå det. Skivans produktion är ganska tam och låtarna kanske inte riktigt når upp till sedvanlig klass. Sing your life är i alla fall en fin singel.
Your Arsenal – 1992 – Här är Morrissey tillbaka i fin form med många fina låtar. Det är svårt att välja ut enskilda toppar eftersom skivan är en jämn enhet. You are the one for me fatty är makalöst rolig pop. Eller varför inte We hate it when Our friends become successful.
Vauxhall and I – 1994 – Av många ansedd som Morrisseys bästa soloskiva, och det är bara att instämma. Skivan inleds med mäktiga Now My Heart Is Full och därefter fortsätter det med idel höjdpunkter som Why don´t you find out for yourself, och The more you ignore me the closer I get,
Southpaw Grammar – 1995 – Skivan inleds med provocerande tråkiga och 11 minuter långa The Teachers Are Afraid of the Pupils. Sedan är det liksom kört. Ingen bra Morrisseyskiva. För mycket rå rock.
Maladjusted – 1997 – Betydligt bättre än Southpaw, men ändå ingen favorit för mig. Dock härliga toppar i Alma Matter, Trouble loves me och Wide to receive.
You are the Quarry – 2004 – Efter sju år så kom då äntligen en ny skiva och den blev ju riktigt bra. Jag har många personliga favoriter här förutom singeltopparna Irish blood, English heart och First of the gang to die, såsom den makalösa Come back to Camden (kanske Morrisseys bästa ballad någonsin) och The World Is Full Of Crashing Bores. Enda invändningen skulle väl vara att Morrissey här och var skriver lite för raka texter mot vad vi är vana vid.
Ringleader of the Tormentors – 2006 – Uppföljaren till föregående succé blev inte vad jag väntat mig. Här finns inga riktigt bra låtar. Tråkigt och torrt rockigt utan finesser.
Years of refusal – 2009 - Släpps i februari, men jag har förhandslyssnat. Och tyvärr, ännu ett bottennapp, om än något bättre än föregående skiva. Singeln om Paris är ok, men inte mer. When last I spoke to Carol sticker ut lite med mexikanska rytmer och blås. It´s not your birthday anymore är också en slö bra ballad. Men som helhet visar detta att Morrissey behöver andra låtskrivare. Botten är nådd och det kan ju bara bli bättre nästa gång.
Egentligen skulle jag vilja nämna även samlingsalbumet My early burglary years som kom 1998 och som innehåller en och annan ny singel och fantastiska b-sidor.
Viva hate – 1988 - Första soloskivan bevisade att Morrissey klarade att stå på egna ben. Stephen Street var onekligen en suverän samarbetspartner för Morrissey. Låtarna är i Smiths anda och här återfinns några av Morrissey absolut bästa såsom Everyday is like Sunday och Suedhead, men även fina ballader som Late night Maudlin street, Bengali in platforms och Angel, angel, down we go together. Ett par tre låtar på andra halvan håller inte samma klass, men som helhet en mycket fin solodebut.
Bona Drag – 1990 – Räknas som samlingsalbum bestående av singlar och B-sidor, men bara två av låtarna återfinns på första skivan, så jag låter den vara med. Riktigt fin skiva med många singeltoppar och B-sidesrariteter av hög klass. Den största klassikern här är den suveräna The Last Of The Famous International Playboys.
Kill Uncle – 1991 – En skiva som inte föll många fans i smaken, och jag delvis förstå det. Skivans produktion är ganska tam och låtarna kanske inte riktigt når upp till sedvanlig klass. Sing your life är i alla fall en fin singel.
Your Arsenal – 1992 – Här är Morrissey tillbaka i fin form med många fina låtar. Det är svårt att välja ut enskilda toppar eftersom skivan är en jämn enhet. You are the one for me fatty är makalöst rolig pop. Eller varför inte We hate it when Our friends become successful.
Vauxhall and I – 1994 – Av många ansedd som Morrisseys bästa soloskiva, och det är bara att instämma. Skivan inleds med mäktiga Now My Heart Is Full och därefter fortsätter det med idel höjdpunkter som Why don´t you find out for yourself, och The more you ignore me the closer I get,
Southpaw Grammar – 1995 – Skivan inleds med provocerande tråkiga och 11 minuter långa The Teachers Are Afraid of the Pupils. Sedan är det liksom kört. Ingen bra Morrisseyskiva. För mycket rå rock.
Maladjusted – 1997 – Betydligt bättre än Southpaw, men ändå ingen favorit för mig. Dock härliga toppar i Alma Matter, Trouble loves me och Wide to receive.
You are the Quarry – 2004 – Efter sju år så kom då äntligen en ny skiva och den blev ju riktigt bra. Jag har många personliga favoriter här förutom singeltopparna Irish blood, English heart och First of the gang to die, såsom den makalösa Come back to Camden (kanske Morrisseys bästa ballad någonsin) och The World Is Full Of Crashing Bores. Enda invändningen skulle väl vara att Morrissey här och var skriver lite för raka texter mot vad vi är vana vid.
Ringleader of the Tormentors – 2006 – Uppföljaren till föregående succé blev inte vad jag väntat mig. Här finns inga riktigt bra låtar. Tråkigt och torrt rockigt utan finesser.
Years of refusal – 2009 - Släpps i februari, men jag har förhandslyssnat. Och tyvärr, ännu ett bottennapp, om än något bättre än föregående skiva. Singeln om Paris är ok, men inte mer. When last I spoke to Carol sticker ut lite med mexikanska rytmer och blås. It´s not your birthday anymore är också en slö bra ballad. Men som helhet visar detta att Morrissey behöver andra låtskrivare. Botten är nådd och det kan ju bara bli bättre nästa gång.
Egentligen skulle jag vilja nämna även samlingsalbumet My early burglary years som kom 1998 och som innehåller en och annan ny singel och fantastiska b-sidor.
12 november 2008
The sound of The Smiths - recension
Det är i dagarna 21 år sedan The Smiths splittrades och Morrissey och Marr började jobba på var sitt håll. Jag avser dock inte att behandla The Smiths betydelse, Morrisseys texter och Marrs gitarrspel. Det får bli en annan gång. Det här är bara en kortrecension.
Många Smithssamlingar har kommit under åren, och de har tyvärr uppvisat en hel del brister. Nu var det alltså dags igen med ”The Sound of the Smiths”. Det roliga med denna är att det faktiskt är Marr och Morrissey som har valt låtar och remastrat. Jag rekommenderar deluxeversionen som även innehåller några av de bästa B-sidorna, bra LP-spår och udda inspelningar. För den som bara vill ha de bästa singlarna räcker det förstås med den vanliga utgåvan, men då missar man rariterna. Låtarna anges vara remastrade, vad nu det kan innebära, för jag märker ingen större skillnad. Möjligen är instrumenten bättre separerade. Om något kritiskt skall sägas om The Smiths så är det just att produktionen inte alltid var så bra och om sanningen skall fram så saknade trummisen finess. Många låtar hade kunnat arrangeras lite annorlunda om trummisen hade kunnat göra lite mer än att bara slå lika hårt hela tiden. Andy på basen tycker jag är bättre med originella basgångar. Men vem brydde sig om hur trummisen lät när det begav sig på 1980-talet. Det var identifikationsmöjligheterna med Morrisseys texter och Marrs skenbart enkla men ytterst avancerade gitarrspel som betydde något.
Den första CD-n innehåller 23 låtar, varav de flesta gavs ut som singlar. Låtvalet är bra och visar vilket fantastiskt singelband The Smiths var. Där återfinns bland andra klassiker som Hand in glove, den underskattade Still ill, How soon is now, This charming man och vidare mästerpopverk som The Boy with the thorn in his side och There is a light that never goes out. Men där hörs också ibland bortglömda fenomenaliteter som The Headmaster ritual och Nowhere fast (kolla in Marr på videon - gitarrhjälte?). Som helhet är första skivan en fin sammanfattning av The Smiths höjdpunkter.
Men det är på andra skivan man hittar det riktigt roliga. Det är förvisso inga nyheter för de inbitna fansen. Jag har hört det mesta i olika sammanhang. Men för den som vill upptäcka några fina B-sidor, tidiga inspelningar, alternativa versioner och liveuppträdanden är detta kul. Där återfinns den gravt underskattade sången Wonderful woman (ej samma version som på CD-n), min favorit - den vackra Back to the old house, underbara pärlor som Please, please please let me get what I want, Stretch out and wait, Cemetery gates och Half a person, för att bara nämna några. Men något riktigt bra liveband blev aldrig The Smiths. Marr var oftast ensam på sin gitarr och kunde inte ensam återskapa alla de gitarrslingor han gjorde på skivorna. Likaså var Morrisseys sång bedrövlig live, till skillnad från idag. Och så har vi det där med trummisen och samspelet. Nej - The Smiths gjorde sig bäst i studion.
Man kan kanske tycka att det var onödigt att ge ut ännu en Smithssamling, och Morrissey var visst inte så glad åt detta (vilket väl den tråkiga titeln som han är ansvarig för antyder). Men det här är den klart bästa samlingen hittills, om man köper deluxutgåvan. Skivorna visar fint The Smiths utveckling under åren med höjdpunkten 1984-1986. Inte minst har man lyckats få med de udda pärlorna som gömde sig på singelbaksidorna, och de ofta suveräna B-sidorna var ju en viktig sida hos The Smiths (en av Smiths bästa låtar "How soon is now" var först en B-sida, innan man insåg sångens genomslagskraft). Och så får vi väl fördraga Mike på trummorna. Han gjorde sitt jobb distinkt i alla fall och på Cemetry gates är han helt ok. Ja, man får väl vara glad att de hade en trummis överhuvtaget. Det var ju eurodiskons och trummaskinernas tid.
Många Smithssamlingar har kommit under åren, och de har tyvärr uppvisat en hel del brister. Nu var det alltså dags igen med ”The Sound of the Smiths”. Det roliga med denna är att det faktiskt är Marr och Morrissey som har valt låtar och remastrat. Jag rekommenderar deluxeversionen som även innehåller några av de bästa B-sidorna, bra LP-spår och udda inspelningar. För den som bara vill ha de bästa singlarna räcker det förstås med den vanliga utgåvan, men då missar man rariterna. Låtarna anges vara remastrade, vad nu det kan innebära, för jag märker ingen större skillnad. Möjligen är instrumenten bättre separerade. Om något kritiskt skall sägas om The Smiths så är det just att produktionen inte alltid var så bra och om sanningen skall fram så saknade trummisen finess. Många låtar hade kunnat arrangeras lite annorlunda om trummisen hade kunnat göra lite mer än att bara slå lika hårt hela tiden. Andy på basen tycker jag är bättre med originella basgångar. Men vem brydde sig om hur trummisen lät när det begav sig på 1980-talet. Det var identifikationsmöjligheterna med Morrisseys texter och Marrs skenbart enkla men ytterst avancerade gitarrspel som betydde något.
Den första CD-n innehåller 23 låtar, varav de flesta gavs ut som singlar. Låtvalet är bra och visar vilket fantastiskt singelband The Smiths var. Där återfinns bland andra klassiker som Hand in glove, den underskattade Still ill, How soon is now, This charming man och vidare mästerpopverk som The Boy with the thorn in his side och There is a light that never goes out. Men där hörs också ibland bortglömda fenomenaliteter som The Headmaster ritual och Nowhere fast (kolla in Marr på videon - gitarrhjälte?). Som helhet är första skivan en fin sammanfattning av The Smiths höjdpunkter.
Men det är på andra skivan man hittar det riktigt roliga. Det är förvisso inga nyheter för de inbitna fansen. Jag har hört det mesta i olika sammanhang. Men för den som vill upptäcka några fina B-sidor, tidiga inspelningar, alternativa versioner och liveuppträdanden är detta kul. Där återfinns den gravt underskattade sången Wonderful woman (ej samma version som på CD-n), min favorit - den vackra Back to the old house, underbara pärlor som Please, please please let me get what I want, Stretch out and wait, Cemetery gates och Half a person, för att bara nämna några. Men något riktigt bra liveband blev aldrig The Smiths. Marr var oftast ensam på sin gitarr och kunde inte ensam återskapa alla de gitarrslingor han gjorde på skivorna. Likaså var Morrisseys sång bedrövlig live, till skillnad från idag. Och så har vi det där med trummisen och samspelet. Nej - The Smiths gjorde sig bäst i studion.
Man kan kanske tycka att det var onödigt att ge ut ännu en Smithssamling, och Morrissey var visst inte så glad åt detta (vilket väl den tråkiga titeln som han är ansvarig för antyder). Men det här är den klart bästa samlingen hittills, om man köper deluxutgåvan. Skivorna visar fint The Smiths utveckling under åren med höjdpunkten 1984-1986. Inte minst har man lyckats få med de udda pärlorna som gömde sig på singelbaksidorna, och de ofta suveräna B-sidorna var ju en viktig sida hos The Smiths (en av Smiths bästa låtar "How soon is now" var först en B-sida, innan man insåg sångens genomslagskraft). Och så får vi väl fördraga Mike på trummorna. Han gjorde sitt jobb distinkt i alla fall och på Cemetry gates är han helt ok. Ja, man får väl vara glad att de hade en trummis överhuvtaget. Det var ju eurodiskons och trummaskinernas tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
