Sitter här och lyssnar på Ulf Lundells nya skiva Omaha och försöker förstå varför jag gillar det här. Jag borde inte det. Musiken låter som 1978, inga absoluta topplåtar, lite småstelt...ja som vanligt ungefär. Men ändå...Uffe är en hjälte i dagens Sverige, en spark i arslet på allt och alla som ska krysta till verkligheten och förändra allt. I Uffes värld är det ännu ok att vara man, kämpa med relationer och livet, fundera och drömma, vara naturromantiker och köra bil i Europa. Texterna håller högsta klass, även om det förstås blir lite upprepningar och klyschor. Men de bästa klyschorna är ok, för där bakom finns en kärna av sanning. Lundell vill kanske inte att vi gör honom till hjälte, men han får skylla sig själv.
Rent musikaliskt så får man acceptera att han inte vill experimentera särskilt mycket. På hans bästa skiva, Den vassa eggen, tar han in fler udda instrument, är noga med arrangemangen och vågar låta lite oförutsägbar här och var. Den tiden är kanske förbi, även om ett par spår är inspirerade av folkmusik och country, och i sanningens namn skall sägas att arrangemangen låter mer dynamiska än på länge. Kanske vore folkmusiken en väg vidare för Ulf Lundell. Till sist ett citat från en Lundellintervju i DN:
- Ja, jag saknar det Sverige jag växte upp i väldigt, väldigt mycket. Jag känner inte så många människor i min egen ålder, men det är möjligt att de känner samma sak oavsett politisk schattering. Det kan vara en saknad som ... i en "En förlorad värld". Något som inte finns och som man är tvungen att bära med sig i sina minnen. Och det är inte mer med det. Det är bara en slags melankolisk vind som blåser in i mig ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar