Sosseränderna går aldrig ur

Jag växte upp i en socialdemokratisk familj av det gamla hederliga slaget, och föga förvånande övertog jag de värderingarna. Som så ofta kommer man till en uppgörelse med arvet. Jag blev radikaliserad och gick till vänster. Med åren och reflektionerna kom jag att bli mer värdekonservativ, utan att för den skull binda mig partipolitiskt. Det socialradikala ville liksom inte riktigt försvinna. Avgörande för mina ställningstaganden i olika frågor är de kristna värderingarna.

Jag kommer aldrig att gå tillbaka till Socialdemokraternas trygga famn. Med åren har jag dock allt mer kommit att värdesätta de klassiska socialdemokratiska folkhemsåren 1950-1975. Där fanns en vision om ett bättre Sverige som aldrig blev för extremt, även om partiet tyvärr radikaliserades under Palme. Visst hade sossesverige sina brister och det blev kanske för kollektivistiskt, framtidsinriktat med betong som byggnadsmaterial. Men ändå...det fanns något godmodigt i tiden som kanske inte hade så mycket med Socialdemokraterna att göra. Det var en tid när man inte behövde låsa dörren när man gick hemifrån, än mindre låsa sin cykel. Och man visste var man hade sina vänner. Trygghet.