Inte bara städare utan även medmänniska. Jag läxades upp för att jag var medmänniska när ingen annan tog hand om den gråtande damen/herren

Jag skriver sällan om saker som inträffar på de arbetsplatser jag är eller har varit på, vilket i vissa fall beror på självklar tystnadsplikt vad gäller enskilda personer, i andra fall på lojalitet. Idag ska jag dock skriva då anständigheten så kräver. Jag tycker till och med att jag har meddelandeskyldighet och inlägget går tveklöst under meddelandefriheten då jag varken nämner namn eller annan information som kan skada eller röja någon enskild. Jag säger inte heller när eller var detta har hänt. Det behöver inte vara i år eller i Mönsterås Kommun. Det behöver ingen veta.

När jag en gång städade på ett boende så kom det en människa och grät. Personen sa att hon/han hade så ont i en kroppsdel och att hon/han behövde träffa en sköterska. Jag svarade att jag inte sett sköterskan idag. Jag började också leta efter personalen som varit försvunnen i ca tio minuter. Jag visste överhuvudtaget inte vem damen/herren ifråga var, men tänkte att personalen kunde hjälpa henne/honom. Nå, vi väntade lite, men hon/han hade så fruktansvärt ont. Hon/han bad mig leda henne/honom till sköterskan och jag bedömde situationen som nödläge. Ingen personal efter 15 minuter och jag hade inte en aning var de fanns. Jag ledde då ut den ledsna damen/herren från avdelningen till sköterskans kontor, men där fanns ingen. I det läget såg jag inget annat val än att överlämna henne/honom till annan personal vid personalrummet. Dessa ledde henne/honom sedan till sitt boende.

Väl tillbaka på avdelningen dök den försvunna personalen så småningom upp och då fick jag en uppläxning för att jag som det hette ”hade släppt ut den dementa kvinnan/mannen”, ungefär som om hon/han var ett boskap som inte får gå utanför stängslet. Damen/herren var ju myndig och hade all rätt i världen att gå vart hon/han ville och med vilken assistens hon/han behagade. Man är inte omyndig för att man är dement. Jag försökte förklara att det är deras ansvar att vara på plats och ta hand om människorna och eftersom hon/han hade så ont så gjorde jag en välgärning som i en nödsituation försökte hjälpa henne/honom till rätt instans. Jag hade inte släppt ut några dementa, utan som den gentleman jag är ledde jag henne/honom till den frånvarande sköterskan och senare till annan personal. Damen/herren var inte ensam en sekund. Istället för tack för min insats, fick jag alltså en uppläxning. Jag är ytterst förvånad över personalens sätt att skylla ifrån sig och ta lätt på damens/herrens värk. Jag är inte bara städare utan också medmänniska och kommer att agera på exakt samma sätt om en liknande situation uppstår som kräver min insats. Medmänsklighet går alltid före detaljparagrafer. Mig vet ni var ni har.

Självklart skall incidenten sättas in i sitt sammanhang. Även om personalen har ansvar så beror problem av den här karaktären i grund och botten på resursbrist. Därför bör vi även rikta blicken uppåt för bi mellancheferna och till politikerna som fördelar resurserna till den kommunala omsorgen. Med fler anställda per boende så skulle ingen behöva vara ensam med svår värk någon längre tid.

Vi ska vara rädda om meddelandefriheten som är en garant för insyn i offentlig verksamhet. Följ tystnadsplikten men låt inte jobbet tysta mun.