Samvetsöm 18-åring under utredning
Jag var en samvetsöm frireligiös 18-åring som inte ville döda Sveriges potentiella fiender (ryssar). Därför hade jag ansökt om vapenfri tjänst. Först skulle min övertygelse emellertid utsättas för prövning. En SYO-konsulent på gymnasieskolan kallade mig till samtal i ärendet och jag fick utstå mer eller mindre omöjliga frågor, bland andra hur jag skulle agera om min familj utsattes för fiendesoldater. Det finns givetvis inga vettiga svar på sådant eftersom ingen kan förutsäga sitt agerande i en sådan situation. Hur som helst föll väl svaren myndigheterna i smaken, för vapenfri tjänst fick jag.
Jag hoppar av tjänsten
Hösten 1986 kallades jag till Löttorp på Öland där den vapenfria tjänsten skulle genomföras. Ganska omgående märkte jag att det skulle bli omöjligt att genomföra uppgifterna. Jag kunde inte annat än avbryta tjänstgöringen och åka hem till Mönsterås. Orsakerna var som följer: 1. I tjänsten ingick att fälla träd så att soldaterna fick fritt spelrum att skjuta ihjäl fienden. Att vara en så aktiv länk i dödandet var jag inte intresserad av. 2. Jag hade svårt att underordna mig kaptenen som hade en nedlåtande syn på vapenfria. Sammantaget skapade detta en känsla av akut vantrivsel som jag på den tiden var för ung och omogen att hantera.
Hösten 1986 kallades jag till Löttorp på Öland där den vapenfria tjänsten skulle genomföras. Ganska omgående märkte jag att det skulle bli omöjligt att genomföra uppgifterna. Jag kunde inte annat än avbryta tjänstgöringen och åka hem till Mönsterås. Orsakerna var som följer: 1. I tjänsten ingick att fälla träd så att soldaterna fick fritt spelrum att skjuta ihjäl fienden. Att vara en så aktiv länk i dödandet var jag inte intresserad av. 2. Jag hade svårt att underordna mig kaptenen som hade en nedlåtande syn på vapenfria. Sammantaget skapade detta en känsla av akut vantrivsel som jag på den tiden var för ung och omogen att hantera.
Första domen
Senare samma höst blev jag kallad till tinget som då låg i Oskarshamn. Sakligt konstaterades vad som hänt och straffet blev 14 dagars fängelse.
Senare samma höst blev jag kallad till tinget som då låg i Oskarshamn. Sakligt konstaterades vad som hänt och straffet blev 14 dagars fängelse.
Fängelsetiden
Våren 1987 skulle jag infinna mig vid den öppna anstalten Ödevata som jag vill minnas låg i närheten av Emmaboda. Jag tog bussen dit och skrev in mig. Min uppgift blev att arbeta i skogen. Men jag fick feber och fick tillbringa de första två dagarna i sjukstugan. Fritiden tillbringades i själva fängelset där man skulle samsas med de andra fängelsekunderna. Där fanns vapenvägrare, småtjuvar, langare, rattonyktra och så tungt kriminella som avtjänade slutet av långa straff på öppna anstalter. Jag var rädd. Som nykomling gällde det att hålla sig undan så mycket som möjligt.
Våren 1987 skulle jag infinna mig vid den öppna anstalten Ödevata som jag vill minnas låg i närheten av Emmaboda. Jag tog bussen dit och skrev in mig. Min uppgift blev att arbeta i skogen. Men jag fick feber och fick tillbringa de första två dagarna i sjukstugan. Fritiden tillbringades i själva fängelset där man skulle samsas med de andra fängelsekunderna. Där fanns vapenvägrare, småtjuvar, langare, rattonyktra och så tungt kriminella som avtjänade slutet av långa straff på öppna anstalter. Jag var rädd. Som nykomling gällde det att hålla sig undan så mycket som möjligt.
Den tredje dagen blev det fångtransport och förflyttning till den öppna anstalten i Skänninge, med motiveringen att Ödevata var överbefolkat. Jag minns att fångvaktarna var mycket nedlåtande gentemot oss vapenvägrare och försökte provocera fram dumheter från oss som åkte i bussen.
I Skänninge uppsökte jag sköterskan eftersom jag hade halsfluss och bortåt 39 graders feber. Sköterskan gjorde ingen undersökning utan skällde ut mig och sa att jag banne mig skulle gå till jobbet. Jag begärde då ett samtal med fängelsedirektören som satt och hånlog bakom ett mahognyskrivbord. Sakligt men bestämt redogjorde jag för sköterskans behandling av mig. Direktören svarade att Om inte Nilsson går till jobbet får Nilsson räkna med 11 dagars påbackning. Jag fick senare veta att direktören och sköterskan hade ett förhållande. Hur det egentligen förhöll sig med den saken vet jag förstås inte.
Nå, jag slängde i mig några Alvedon och gick till arbetet som där bestod av något lugnare fabriksarbete. Jag gjorde plastetiketter till pärmryggar.
Skänninge var mycket tuffare än Ödevata. Trots att det var en öppen anstalt hade den taggtrådsförsedda stängsel och ett tyngre klientel. Jag bodde exempelvis granne med en man som kallades Slaktaren och jag behöver väl inte förtydliga att det inte var djur han hade slaktat.
Om jag hade varit rädd i Ödevata så var jag livrädd i Skänninge. 20 fångar delade på en dusch och jag var livrädd att duscha när en med högre rang ville ha duschen. Det gällde också att tänka sig för var man satte sig i TV-rummet. Varje plats var rangordnad. Jag lärde känna en småtjuv som jag pratade lite med ibland. Han ville låna 20 kronor av mig som jag aldrig fick tillbaka. Men han var trevlig och introducerade mig för rockgruppen Jethro Tull. Annars höll jag mig för mig själv så mycket som möjligt.
Om jag hade varit rädd i Ödevata så var jag livrädd i Skänninge. 20 fångar delade på en dusch och jag var livrädd att duscha när en med högre rang ville ha duschen. Det gällde också att tänka sig för var man satte sig i TV-rummet. Varje plats var rangordnad. Jag lärde känna en småtjuv som jag pratade lite med ibland. Han ville låna 20 kronor av mig som jag aldrig fick tillbaka. Men han var trevlig och introducerade mig för rockgruppen Jethro Tull. Annars höll jag mig för mig själv så mycket som möjligt.
Återfallsförbrytare gör succé i rätten
Ett par år senare blev jag inkallad igen. Denna gång till Lund. Jag erbjöd mig att göra vapenfri tjänst i Växjö, men det gick de inte med på. Så det blev tinget igen. Denna gång ville åklagaren ha in mig på 4 månader, vilket var praxis vid andragångsvägran. Jag höll dock ett försvar som enligt en erfaren brottsjournalist var ett av de bästa han har hört under 50 år i tjänst. Straffet blev 1000 kr i böter. Åklagaren, som var tillintetgjord rasande och vägrade hälsa efteråt, överklagade till hovrätten som fastställde tingsrättens dom.
Ett par år senare blev jag inkallad igen. Denna gång till Lund. Jag erbjöd mig att göra vapenfri tjänst i Växjö, men det gick de inte med på. Så det blev tinget igen. Denna gång ville åklagaren ha in mig på 4 månader, vilket var praxis vid andragångsvägran. Jag höll dock ett försvar som enligt en erfaren brottsjournalist var ett av de bästa han har hört under 50 år i tjänst. Straffet blev 1000 kr i böter. Åklagaren, som var tillintetgjord rasande och vägrade hälsa efteråt, överklagade till hovrätten som fastställde tingsrättens dom.
Epilog
Jag vet inte hur jag ska se på detta idag. Jag ångrar ingenting eftersom jag anser att man skall följa den övertygelse man har. Men jag kan förstås se att beslutet att åka ifrån Öland var förhastat, om än rationellt utifrån hur jag då mådde. Jag är idag ambivalent i min inställning till militärt försvar och våld, men har med åren blivit mer benägen att acceptera att jag skulle vara beredd att ta till våld i en nödsituation och jag tycker inte att jag därmed har svikit mina ideal. Det är mer känslan av att jag skulle göra allt för att skydda mitt barn och min fru som ligger bakom den förändrade insikten.
Jag vet inte hur jag ska se på detta idag. Jag ångrar ingenting eftersom jag anser att man skall följa den övertygelse man har. Men jag kan förstås se att beslutet att åka ifrån Öland var förhastat, om än rationellt utifrån hur jag då mådde. Jag är idag ambivalent i min inställning till militärt försvar och våld, men har med åren blivit mer benägen att acceptera att jag skulle vara beredd att ta till våld i en nödsituation och jag tycker inte att jag därmed har svikit mina ideal. Det är mer känslan av att jag skulle göra allt för att skydda mitt barn och min fru som ligger bakom den förändrade insikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar